tisdag 17 juli 2018

Man skriver inte när man skriker

Foto: Anders Johansson


"Man skriver inte när man skriker; vid ett visst mått av smärta eller förtvivlan saknas viljan och i varje fall förmågan att meddela sig med andra." 

(Ur Herbert Tingsten: Flyktförsök 1972)

Tingsten avslutar den anteckningen så här:
"Mina egna minnen av egna och andras svåraste stunder är omgivna av en döljande och mildrande dimma." 
Så måste det vara. Bara så kan det vara. Allt annat vore ett bedrägeri och ett svek mot det allra viktigaste: privatlivet. 


måndag 16 juli 2018

En fasansfull dag mitt i en ljuv sommar

Foto: Astrid Nydahl
Den här dagen, den 16 juli, bläddrar jag numera snabbt förbi i bordsalmanackan. Ändå dunkar den mig vaken med insikten att min yngste son Tobias skulle ha fyllt 32 år idag. Han kommer fortsätta påminna mig så länge jag lever och hur jag än flyr undan slipper jag aldrig påminnelsen.

Ulf Lundell blev den förste att verkligen säga några sanningens ord om innefolkets senaste manifestation, det så kallade "alternativa Nobelpriset" i litteratur:
Jag tror inte någon författare med självbevarelsedrift kommer att ta emot det där priset, ingen kommer att vilja bli shanghajad som bricka i ett grumligt och överilat spel. Är det feminism så är det gymnasialt. Det hela känns populistiskt, nästan trumpistiskt.
Det som fått så många att börja spinna av förtjusning är ingenting annat än en ny skamfläck på Svenska Akademiens rykte. Just det bör bekymra oss, inte att Pascalidou och hennes anhängare kapar Akademien för egna, dunkla syften, och det är en skam att Dagens Nyheter och The Guardian ställer sig bakom det. Jag vågar lova att det blir ett herrans liv när det utdelas. Och jag kommer, oavsett vem det blir, att betrakta mottagaren som en människa utan självbevarelsedrift och ryggrad. 

Detta spel har sin grund i Svenska akademiens sönderfall och den skamfria och fullständigt moraliskt havererade klick som fortsätter "arbeta" som om ingenting hänt. Min inte särskilt djärva gissning är att Nobelpriset i litteratur är dött för överskådlig framtid.


söndag 15 juli 2018

Anders Johansson: en dikt för söndagen

Foto: Anders Johansson

I det tomma rummet
i ett övergivet hus
hänger en tavla
på en buktande vägg -
som en mumifierad präst
i en predikstol;
den föreställer en hund
som stirrar mot ett dörrhandtag,
en värld som inte medger
några hemligheter.

Från målningen strömmar inget
förklarat förflutet.
Men den världen är ändå min
den här varma julidagen,
i en sommar jag minns
som varade för alltid
med få moln på en himmel
så djup som att vara på månen
och se jorden.

Bruegel vände plöjaren
för att passa kompositionen.
Så länge vi betraktar hunden
står den kvar vid dörren.
Vi vet hur det gick:
dörren öppnades aldrig.
Men hundens öde är också mitt,
båda har vi en plats
i en pågående berättelse:
vi måste yla, sjunga,
sniffa oss genom rummen
på jakt efter oss själva, och dö.
Och med Pascal
vill jag tillägga:

Vi ska dö i ensamhet.