tisdag 21 augusti 2018

Glömska eller förnekelse - vilket är värst?

Johannes Bobrowski (1917 - 1965). Bilden härifrån.


Jag läser i ett urval Johannes Bobrowskis dikter (Skuggland, urval och översättning av Lars-Inge Nilsson). Fastnar i enskilda dikter, enskilda rader och tankar. I dikten Fläderblom från samlingen Schattenland Ströme heter det:

Här kommer 
Babel, Isak.
Han säger: Vid pogromen,
då jag var barn,
min duva
slet man huvudet av.

Hus vid gata av trä,
med staket, där ovanför fläder.
Vitskurad tröskeln,
den lilla trappan dit ner -
Den gången, vet du,
blodspåret.

Människor, ni säger: Glöm -
Det är ungdomarna som kommer,
deras skratt som fläderbuskar.
Människor, flädern kanske
kan dö
av er glömska.

Och som vid många andra tillfällen frågar jag mig med Bobrowskis dikt: är det glömskan eller förnekelsen som är värst? När stormen drar fram på nytt kan det vara svårt finna gömslen. När man sliter huvudet av duvor och människor är det redan för sent. Det förlorade kan inte ens nämnas.

måndag 20 augusti 2018

Anne Youngson: Vi möts på museet (Etta, Sekwa, översättning av Camilla Jacobsson)

Anne Youngson. Foto: © Colin Hawkins

De är båda komna till den punkt i livet då de egna barnen är vuxna och utflugna. De har båda en livserfarenhet att se tillbaka på. Det har deras författare AnneYoungson också. Hon debuterar i pensionsålder efter ett långt arbetsliv i bilindustrin och det sker med brevromanen Vi möts på museet.

Brevväxlingen har sin bakgrund i Peter Vilhelm Globs bok Mossarnas folk 1966 och i Seamus Heanys dikt Tollundmannen. En grupp skolflickor har skrivit till Glob och boken är tillägnad dessa skolflickor. Tina Hopgood skriver nu till Glob från sitt hem i Bury St Edmunds i ett försök att nå honom. Hon får svar av Anders Larsen vid Silkeborgsmuseum i Danmark. Glob är förstås sedan länge bortgången, men Larsen vill gärna bistå henne. Där och då uppstår en fascinerande vänskap, en förbindelse som går genom det skrivna ordet i breven till respektive persons hjärta. 

Tollundmannen, brevväxlingens upphov
Det händer saken under tiden de brevväxlar som höjer berättelsens temperatur, men ingen av dessa ter sig på minsta sätt omotiverad. De speglar helt enkelt Tinas och Anders liv. Ska de komma att ses på Silkeborgs museum? Tina kom sig aldrig för att resa dit med sin bästa väninna. Och Anders vill verkligen ta emot henne. Frågorna kring detta löper som en röd tråd genom bokens alla brev, ibland mycket korta men ofta långa med inbakade berättelser.

När boken går mot sitt slut tar en mild melankolisk känsla över. Den lägger sig som ett filter mellan dem, den kan förvisso inte få det djupa brevsamtalets betydelse att minska men den ger allt som dittills sagts nya dimensioner och komplikationer. Egentligen är det nog det som gör att jag tycker om boken. Den blir aldrig inställsam eller flirtar med läsarens behov av lyckliga slut eller svar på alla frågor. Därmed är bokens berättelse också en trovärdig motsvarighet till livet självt.


söndag 19 augusti 2018

Dagdriveri eller flitig företagsamhet samt något om Itzhak Perlman

Foto: Astrid Nydahl
I juni 1853 skriver Henry David Thoreau i dagboken (i svensk översättning av Peter Handberg):
Om man vandrar i skogarna halva dagarna på grund av kärlek till dem, och för att på lite avstånd betrakta sina medmänniskor med opartiskt öga, uppfattas man som en dagdrivare, men om man tillbringar hela dagen som spekulant och låter hugga ned skogarna, uppfattas man som flitig och företagsam - man gör jorden skallig i förtid.
Jag kom att tänka på de raderna när jag återvände till min ödsliga favoritplats vid havet. Skogen är inte min miljö, jag vill ha öppna vidder och fri vind, men jag är samma sorts "dagdrivare" när jag där vankar av och an eller sitter helt stilla i min stol och läser till kaffet. Också där ute vid havet finns de flitiga och företagsamma. De exploaterar varje meter för det som kallas turism. Men i min lilla vik är den inte tillåten. Ändå kunde jag notera en minigrill nertrampad i strandgräset och en hel avfallskasse full med matrester och plastförpackningar. Dumpade där av säkert mycket flitiga men helt ansvarslösa och egoistiska människor. Att någon annan får städa efter dem skänker de inte ens en tanke - om de nu händelsevis har kvar förmågan att tänka. Jag föredrar Thoreaus skogsvandrare framför det moderna samhällets flitiga.

***

Skärmdump från SVT Play

När det så blev kväll förändrades den inre känslan. Det är uteslutande Itzhak Perlmans förtjänst. När jag såg dokumentären med honom - filmad i såväl New York som Jerusalem och Tel Aviv - fick jag tillbaka en smula hopp. Perlman förkroppsligar det jag håller högt, inte bara i sin musik utan också i hela sin attityd till livet. 

Jag tänker ofta på det fasansfulla judenheten genomgick i Europa för inte särskilt länge sedan, och det minst sagt upprörande revisionistiska falskspel som sprider sig, också i det svenska samhället. Då känner jag skam och förtvivlan. Med Perlman får jag ett annat perspektiv, jag ser återigen vad judisk kultur betyder och alltid i vuxenlivet betytt för mig. Då finns politikens dårar inte ens i tankarna.


lördag 18 augusti 2018

Grågrön eller blåglåmig? Valets brist på betydelse och de grundläggande friheterna

Foto: Astrid Nydahl

”Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" (Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987)
Jag har alltsedan Brodsky fällde de berömda orden anslutit mig till dem. Jag har gjort det därför att jag identifierat begreppet "demokrati" med de grundläggande och viktigaste fenomenen: yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet. Dessa frihetsbegrepp är själva livsluften i ett öppet samhälle där medborgarna inte bara vågar men också förutsätts granska, ha synpunkter på och kritisera makten, oavsett var den finns. Med makten menar jag alla de institutioner i det öppna samhället som styr medborgarnas liv i en viss riktning. Den makten finns inte bara i lokala församlingar och i nationens riksdag utan också i medierna och offentligheten.

Den grundläggande frågan jag ställer mig idag är denna: kan Sverige betraktas som en demokrati? Visst kan man formalisera begreppet och säga att Sverige i jämförelse med de naket och brutalt tillämpade diktaturerna och despotierna är en demokrati. Jag skriver varje dag utan fruktan. Jag läser varje dag utan fruktan. Jag diskuterar och ventilerar åsikter som är långt ifrån mittfåran. Men jag har inte ens tänkt tanken att en polisbil skulle rulla in vid huset och att jag skulle föras bort. Och om jag gjorde det skulle jag fortfarande kunna räkna med en offentlig försvarare och möjlighet att kommunicera i en domstol.

Inte sällan ser man begreppet "demokratur" användas om Sverige. I mina ögon blir det bara en förlegad lek med ord. Orwells dystopi 1984 är, liksom Bradburys Fahrenheit 451 och Boyes Kallocain sedan länge överspelade kapitel. Den totalitära staten kommer i vår tid inte att ikläda sig brun uniform eller bära hammaren och skäran på rockslaget. Jag tror att diskussionen skulle må bra av konkretion. 


Låt oss se på de olika händelser som är oroväckande ur demokratiskt perspektiv. Låt oss fundera minst två varv till på innebörden av en pk-riksdag och den ytterst begränsade möjlligheten att där diskutera på ett sätt som kan leda till andra beslut än de som makten redan avtalat i slutna förhandlingar partier emellan. Dystopin behövs inte så länge den samtida politiken pekar i ytterst destruktiv riktning. 

Det val som svenska folket står inför kommer inte att förändra detta, oavsett om statsministern blir en gröngrå dam eller en blåglåmig man. Inte ens färgbeteckningarna äger längre någon giltighet.



fredag 17 augusti 2018

"Valdebatter" - Monolog eller dialog?


”När deltagarna i ett meningsutbyte ömsesidigt upplyser varandra om sina respektive ståndpunkter sker detta inte för att, efter att ha lyssnat på samtalspartnern, rucka på de egna ställningstagandena. Syftet är att finna ut var motparten hör hemma för att kunna avgöra om man har en chans att vinna över personen på sin sida eller tvingas förinta honom. Dessa parallella och antagonistiska monologer kallar man, skamligt och vilseledande, dialoger."

Jean-François Revel, Mémoires. Édition intégrale, 2018, p. 508. Citatet översatt till svenska av Ervin Rosenberg

Av misstag råkade jag se Aktuellt klockan 21 på onsdagskvällen. Där ägde en så kallad "debatt" rum. En mycket aggressiv och tvärsäker ungvänster-man försökte övertyga om att det alltid är rätt att störa ut en politisk talare av annan ideologisk hemvist, i detta fall en politiker som tvingats bryta ett valtal. "Nu är det jag som talar" sa han dock, när han själv blev milt avbruten, och därmed visade han att han egentligen bara hycklade och drev med tittarna.

Är inte detta en väl så god illustration av hur det "politiska samtalet" ser ut i vår tid. Citatet ovan av Jean-François Revel sätter fingret på det. Det handlar mer om "antagonistiska monologer" än om något annat. 

Ställningstaganden är det inte. Det är den verbala versionen av kriget. Och varje krig slutar med offer. Det kommande valets offer blir alla de medborgare som i en anda av självbedrägeri finner sig i att bli kallade "väljare" - som om röstsedeln var deras verkliga identitet.