söndag 20 maj 2018

Hav, kust, kaffe, helg och syrén

Foto: Astrid Nydahl
Att börja såväl lördagen som söndagen så här ger stadga och ordning åt resten av dagarna. Under söndagssittningen på Landön kunde vi se männen som nästan gick bet på uppgiften att få upp näbbgädda. De stod tre bredvid varandra och i två småbåtar satt ytterligare fyra män.

Vi drack vårt kaffe, åt vår tonfisk med ägg och sallad, småpratade om läsningen som pågick. Funderade lite på om jag ens borde avvika från det utlagda spåret. Förmodligen inte mer, men den gångna veckans avvikande har inte varit till skada, rakt tvärtom. 


Foto: Astrid Nydahl

Fick jag i fantasin befinna mig i den där huvudstaden? Jag fick det. Jag tänkte på det jag varit med om där under mina tjugofyra år i det äktenskapliga sammanhanget men längtade mest framåt för en eventuell Ferry Cross the Mersey-resa i höst. Sommaren ska sakta införlivas. Måtte den pågående blomningen övergå i nästa och de varma vindarna runt kroppen fortsätta, även om de just nu är betydligt svalare.

Kommunismen som terror och dröm 1937

Foto: Astrid Nydahl

Karl Schlögel: Terror och dröm. Moskva 1937 (Natur & Kultur, översättning av Peter Handberg)

Frågan är om inte den avslutande berättelsen om Bucharin i den här boken tar priset eftersom den visar oss en djupt bildad man som inte förstår varför han måste dö, och som använder det sista året i sin cell med att författa hela fyra verk, varav ett en roman om den egna barndomen och uppväxten. Bucharins exempel kan nog i olika hög grad överföras till många av de socialister och/eller kommunister som blev offer för den egna idén. De vet att de hört till partiets och statens toppskikt, de vet att de arbetat utifrån dess riktlinjer (som de själva bidragit till att formulera) men sitter till sist ändå i fängelsecellerna och väntar på att först ”erkänna” i skådeprocesser och därefter bli avrättade. Stalin var skoningslös. Hans öra aldrig villigt att lyssna till de närmaste ”vänner” och politiska ”kamrater" han skickade i döden. Besluten var fattade, bekännelser skrivna långt innan de anklagade ens förts in i rättssalarna. Brev med vädjanden, förklaringar och klagovisor därför meningslösa. 

Men det märkvärdiga med Schlögels bok röjs ju redan av titeln Terror och dröm. Det pågår nämligen något helt annat medan nackskotten träffar de infångade och massgravarna fylls. I Moskva byggs det. Det byggs och skapas nytt. Boken pendlar mellan beskrivningar av terrorn och drömmen. Samtidigt som 1,2 miljoner människor dödades 1937 växte det "magiska" nya landet fram inför världens ögon. Industrin, filmen, tunnelbanorna, flodernas lopp, allt detta som Stalin satte sitt namn på, det som skulle skapa också "den nya människan", illusionen som lurade så många. Mordindustrin malde dygnet runt. De i förhand fastställda kvoterna skulle fyllas, sak samma om de som dödades inom ramen för kvoterna hade begått något brott eller ej.



Drömmen är att detta samhälle ska överträffa allt tidigare känt. En traditionell kristen kultur ska malas sönder, kyrkor och katedraler rivas eller få nya användningsområden. Kommunismen ska bli den nya tron. I namn av ett slags ”vetenskaplighet” kostade den på sig personkult. Stalin blev en Kristusfigur för den nya tidens behov. Han hade det gemensamt med alla de kommunistiska partiernas diktatorer. 

Men hur skapas en dröm samtidigt som terrorn pågår? Schlögel visar att den kanske rentav fick människor att titta åt ett annat håll. Även om grannarna hämtats ville man själv leva i tron att man stod utanför det skeendet. Moskva blev en gigantisk byggarbetsplats. Filmerna spelades in och blev succéer, Sovjet-Hollywood tidens filmfabrik. Pusjkin firades. Barnböcker massproducerades. Radion steg fram som Moskvas bästa bidrag till känslan av global närvaro och nationell gemenskap. Stalins röst trängde ända in i vardagsrummen. Tiden fick nya hjältar att se upp till, äventyrsresanden följdes, Stalins aviatörer stod i centrum för dyrkan, och den sovjetiska jazzen, djaz blev 1930-talets melodi.

Kunde det ha gått på annat sätt än det gjorde? Med tanke på allt som konstruerades förfäras man av allt det som destruerades, inte minst alla de mördade och nedgrävda, som representerade det moderna Moskva med alla sina yrken, tillhörigheter, sociala skikt och åldrar. Nej, det hade inte kunnat gå annorlunda. Stalin och hans servila partifunktionärer var förvisso människor, men de tycktes alla predestinerade att agera och leva i enlighet med den totalitära tankens alla handlingsformer. Samtidigt som de förkunnade en ”monolitisk enhet” predikade de krig mot ”fienderna”. Att dessa ”fiender” alltid hittades berodde inte på en skicklig säkerhetstjänst utan på en partibyråkrati som i förväg angav vem och hur många de var, och hur rättegångarna och straffen skulle skötas och utdömas. Sist och slutligen blev också de som fastställt kvoterna offer för monoliten. Från åklagarämbetet till massgraven var vägen förfärande och förbluffande kort. Ingen gick säker, allra minst kommunistpartiets egna soldater och befäl. 

Det är en alldeles kuslig bok Schlögel skrivit, och trots att jag under åren läst många böcker om epoken tycker jag att han är unik i det avseendet att han träder in i detta terrorns och drömmarnas år, och så att säga på plats berättar vad som sker. Att Stalin och den sovjetiska kommunismen alls kunde hålla det väldiga landet i ett järngrepp visar hur totalitarismen fungerar. Den styr med sådan kraft att människornas rädsla blir det effektivaste medlet mot en längtan efter något som möjligen kunde kallas frihet. Att överleva terrorn blev kanske en viktigare längtan. Alltför många misslyckades. 



lördag 19 maj 2018

Ulf Lundell: Vardagar (W&W)

Det fanns en tid då Ulf Lundell skrev blogg. Jag brukade läsa den, inte minst för de fina naturskildringarna. Lundell hittar bra i fågelvärlden och hans vandringar på Stenshuvud var ur olika aspekter alltid spännande att följa med på. Hans nya bok har den träffande titeln Vardagar. Det är nämligen precis vad det handlar om. Med en prosa som hämtad ur den forna bloggen med en rad lyriska mellanspel skriver han sig fram under 2017. Det är året då hans första hustru, mamman till tre av hans barn, tar sitt liv, året då han skiljer sig och spelar in en märkvärdig dubbel-cd med skisser, och färdigställer ett stort antal målningar och andra konstverk för sitt galleri i Simrishamn. 

Ofta i texten är detta ett gripande vittnesmål från en man som minst en halv mansålder också varit en av Sveriges mest omskrivna, uppskattade och i folkhavet djupast förankrade artister. Hans plats i världen är gården på Österlen, den plats som varit hans i tjugo år. Där betraktar han det fools paradise som är den svenska politiken, han spanar mot bortre änden av bukten där SD-ledaren bor, han som vid sidan av centerledaren bäst får igång Lundells misstro och förakt.

Ingen kommer idag undan den mordiska islamismen, inte heller Lundell. Han skriver klokt om den religiösa dårskapen, om hur vårt eget land mer eller mindre bjudit in den. Och han sörjer det folkhem som hans avlidna far var med och byggde. Han skriver också rörande om sin mycket gamla mor, fortfarande i livet.

Som ett vittnesbörd från svenskt kulturliv och som en bild av ensamheten på gamla dagar kan jag rekommendera till läsning det Ulf Lundell skriver. Det är inte bara en skildring av ett svunnet Sverige - hans eget unga 1970-tal och skrälldebuterna med Vargmåne på skiva och Jack som bok - utan också en tidsbild av det pågående nuet.

Första delen av sommarläsningen räddad


Förlaget Daidalos har tidigare utgivit Götz Alys bok Hitlers folkstat (som jag recenserade här). Nu kommer mastodontverket Europa mot judarna. Det kommer att ta sin tid att läsa. Jag återkommer förstås med recension. Verket presenteras så här av förlaget:
Den tyske historiken Götz Alys bok "Europa mot judarna" handlar om Förintelsens europeiska förhistorier och de förfärande konsekvenser vardaglig pragmatism, gruppegoism och självrättfärdighet kan få. Det var, menar Aly, decennier av tilltagande antisemitism runt om i Europa som gjorde det möjligt för de nazistiska mördarna att finna stöd för sitt projekt – ”den slutliga lösningen” – i nästan alla europiska länder. 
 Denna antisemitism var inte någon medeltida kvarleva från kontinentens efterblivna avkrokar utan en modern företeelse som från 1880-talet och framåt underblåstes av en rad sociala omvälvningar och politiska omständigheter, inte minst nationalistiska politikers vilja att isolera och stigmatisera misshagliga grupper. Men antisemitismen tog sig olika uttryck i olika länder och grep olika djupt, vilket Aly visar med exempel från hela Europa – från Ryssland i norr till Grekland i söder. 
"Europa mot judarna" är också en bok av starka berättelser. Skildringen av de vedermödor som drabbade de judar som återvände – eller i varje fall försökte återvända – till Österrike efter krigsslutet kan föra tankarna till en Franz Kafka eller en Thomas Bernhard. Men boken reser därtill en rad principiellt viktiga frågor om historiska orsakssamband och antisemitismen som ett modernt fenomen. Frågor med en hög grad av relevans i en ny främlingsfientlig och gruppegoistisk tid.  
Götz Aly, född 1947, utbildade sig till journalist och studerade sedan historia och statsvetenskap i Berlin. Aly har publicerat en rad uppmärksammade böcker om den nationalsocialistiska regimen och Förintelsen för vilka han belönats med gästprofessurer och en rad priser. Daidalos har tidigare publicerat hans "Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism" (2009).
***

Och så kommer nästan tusen sidor av Inger Christensen. Denna väldiga bok presenteras så här av förlaget, danska Gyldendal:
 



Inden sin død i 2009 deponerede Inger Christensen sit personlige arkiv på Det Kongelige Bibliotek. Et arkiv, der rummer alt fra fuldt færdige og signerede digte til fragmenter af længere romanprojekter, udkast og strøtanker, skrevet i hånden og på maskine, samt tegninger, taler, artikler og tabeller.Den svenske digter Marie Silkeberg og Inger Christensens søn, Peter Borum, har gennemgået arkivet og har i et samarbejde udvalgt materialet til det, der nu bliver det enestående værk Verden ønsker at se sig selv. En litterær skatkiste på ca. 950 sider, der strækker sig over en periode på henved 50 år, og som vil kaste nyt lys på Inger Christensens forfatterskab. 
Inger Christensens Som var mit sind lidt græs der blev fortalt (dec. 2017) gav en forsmag på det, arkivet gemmer. Nu får alle mulighed for at komme i dybden.