tisdag 23 oktober 2018

Delphine de Vigan: Lojal (Sekwa förlag, översättning av Maria Bodner Gröön)



Om alla samtida franska författare skrev som Delphine de Vigan skulle jag förmodligen inte läsa annat. Särskilt minnesvärda är Dagar utan hunger, Ingenting kan hindra natten och Baserad på en sann historia. När nu hennes senaste roman, Lojal, utkommer i svensk översättning kan jag bara konstatera att hon gjort det igen.

Lojal är, som titeln antyder, en berättelse om människor som håller just lojaliteten högt. Den kan vara djupt rotad och äkta, men den kan också vara sken och vardagsteater. Båda sätten att uttrycka lojalitet finns förvisso i denna värld av mänskliga tillkortakommanden, tragedier och omöjliga situationer. 

I centrum står de två skolpojkarna Théo och Mathis. De har knappt ens blivit tonåringar när de får smak på den livsfarliga alkoholen. Deras hem ser mycket olika ut, en lever i en på ytan välfungerande familj med framgångsrik pappa och en hemmafru som mamma. Den andra, Théo, har redan fått se var allt kan sluta när det går åt skogen. Att han ens måste bo varannan vecka hos sin pappa är en skriande orättvisa, men så är nu livet en gång konstruerat.

Delphine de Vigan. Pressbild
från förlaget.
I skolan försöker lärarna navigera. En av dem, Hélène, känner igen en dåraktig barndom från sitt eget liv och vill hjälpa, ställa till rätta. Det blir inte som hon tänkt sig. Théos mamma är inte särskilt redo för några seriösa diskussioner. Och Mathis mamma röjer av en ren tillfällighet något som för alltid gräver ett djupt dike mellan henne och maken.

Livssituationer som kan se ut som om de vore ”ordinära” och inget att orda om spricker och det ena följer på det andra. Inte bara alkoholen är olyckans motor, det finns så många andra faktorer.

Delphine de Vigan har skrivit en roman som skakade om mig ordentligt och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Inte ens när jag vänt blad en sista gång ville jag det, ty också i det outtalade anade jag den katastrof som läsaren blir åsyna vittne till. Jag rekommenderar den varmt för vinterhalvårets mörka kvällsläsningar.


måndag 22 oktober 2018

Manipulationer och människomönster

Bosarpssjön oktober. Foto: Astrid Nydahl
”Elektroniska medier har förmågan att underlätta mänskliga val och att manipulera deras respektive sannolikheter, men absolut inte rätt att göra dessa val.” Zygmunt Bauman i Retropia (svensk utgåva hos förlaget Daidalos i månadsskiftet oktober-november)

En sak tycker jag mig ha lärt under alla dessa år i bloggvärlden. Det är att mycket blir antingen missförstått eller förvandlas till monster i kritikerns verksamhet. Jag lever numera ett konsekvent solitärt liv, så vad andra tycker, tänker och sladdrar om är, om inte likgiltigt så i alla fall mindre intressant.

Sverige är ett land där det extrema alltid härskar. Se på tatueringskulturen. Inget annat land jag besökt är så söndertatuerat som vårt. Se på shoppingbetongen och galleriorna; när man i USA visar upp dem tomma och avråder andra från att begå dessa miljardmisstag, byggs de i stor utsträckning alltjämt hos oss.

Så är det förstås också med de elektroniska medierna. Hur mycket är manipulation? Hur ser mänskliga val ut i ett digitalt flöde som absolut inte premierar annat än kollektivreaktionerna? När Zygmunt Baumans sista bok anländer inom kort förväntar jag mig kloka analyser av detta fenomen och tankar kring hur man kan förhålla sig.

Herta Müller: Mitt fosterland var en äppelkärna. Ett samtal med Angelika Klammer (W&W, översättning av Madeleine Gustafsson)

De två högsta ansvariga för Rumäniens "moderna" tillstånd.

Herta Müllers författarskap kan sägas vara grundat på en specifik rumänsk livserfarenhet. Men det menar jag en erfarenhet av hur just den diktaturen såg ut och vad den kom att innebära i vardagen. Man måste ändå tillägga att Müllers erfarenhet också grundar sig på den nationella minoritetens utsatthet. Som rumänska av tysk börd levde hon i ett skräckens landskap mellan å ena sidan en samtida galenskap, och å andra sidan det förlorande tyska tredje rikets restprodukter. Hur såg dessa ut? Man kan peka på en sak som är ytterst konkret hos Herta Müller, hon beskriver den bland annat så här:
”Nästan till slutet av andra världskriget stod Rumänien under den fascistiske diktatorn Antonescu vid Hitlers sida men sedan skrev man om sin historia, nu hette det ’vid sidan av den segerrika sovjetiska armén’. Som fascistisk stat förintade Rumänien sin judiska befolkning (…) Stalinismen sörjde för att skulden fördelades på ett skändligt sätt: förbrytelserna skylldes på den tyska minoriteten, medan rumänerna framställde sig som antifascister.”
Hela efterkrigstiden trollade med begreppen. Också in i vår tid betyder ord som ”fascism”, ”antifascism” liksom ”socialism” mycket olika företeelser. Ändå får man inte glömma bort att det var livsavgörande hur den stalinistiska epoken etiketterade människor, nationaliteter och nationer. Det fanns de av stalinismen utpekade som förbrytare, de kunde vara såväl tyskar som balter, ukrainare eller andra folk. Och så de som korades som ”antifascister”, här konkret rumänerna men också DDR-tyskarna, bulgarerna eller till exempel folk som så småningom skulle inlemmas i den väldiga ”socialistiska gemenskapen”. Att sedan denna sprack vid flera tillfällen ledde förstås också till omdefinieringar. De fick ungrarna erfara 1956, liksom tjeckerna 1968, albanerna hade redan gått åt sitt håll och skulle göra det ännu en gång i och med brytningen med kineserna. Nu blev det ”revisionismen” som avgjorde. Och mitt i dessa ideologiska och språkliga krig tvingades människor på knä av fattigdom, hunger, elände. Herta Müller är tveklöst en av de bästa skildrarna av detta tillstånd i modern tid.

Författaren Herta Müller

”Vad menas med de villkor som förstör en? De flesta ser det inte som förstörelse. Anpassning blir normalt när man vill komma någonvart i en diktatur.”
Herta Müller visste av egen erfarenhet vad anpassning innebar. Vill man sträva uppåt – kanske bara en lönegrad eller två – måste man betrakta villkoren som gynnsamma. Anpassning blir förstås det normala. Diktaturen definierar normaliteten. Det gör den både genom högst banal praxis och ett strängt regelverk av lagar och förordningar. Den enda lag som inte är giltig i detta system är grundlagen. I Rumänien liksom i de andra länderna som omfattades av ”realsocialismen” stod snart sagt varje paragraf om friheter och rättigheter i skarp kontrast till verkligheten och vardagen.
”Just när man saknar fotfäste får man inte stänga sig inne i huset, då ska man inte vara för mycket ensam med sig själv.”
Som hela tiden förföljd intellektuell lever man med en konstant rädsla för att bli tokig. Müller understryker behovet av frisk luft och när jag läser det kommer jag att tänka på Ingmar Bergman som motiverade sina morgonpromenader med orden ”Dämonerna avskyr frisk luft”. Herta Müllers demoner var högst verkliga tjänstemän i en brutal säkerhetstjänst. De visste hur de skulle sätta skräck i henne och de lyckades.
”Varför känner sig dagens Rumänien förpliktat att skydda mördarna? (…) Hittills har ingen rumänsk regering företagit sig något för att klara upp Securitates brott.”      
”I passet hade de också stämplat en sista elakhet till avsked. Vi reste ut den 28 februari och på stämpeln stod det den 29 februari. Den dagen fanns inte 1987. Det var inget skottår. Och den stämpeln har vållat mig onödigt besvär hos varenda tysk myndighet.”
Dessa två citat visar att diktaturens fall och det egna livet i exil inte på minsta sätt skulle komma att vara problemfritt. Att de kvasi-demokratiska regimerna i länder som Rumänien beskyddar det förflutnas hantlangare är bara ett exempel. Frågan är hur dessa erfarenheter kommer att hanteras av de nationer som i en nära framtid måste konfrontera förtrycket.

En viktig aspekt av Müllers författarskap är det rent språkliga medvetandet. Få samtida europeiska författare är så strängt medvetna om betydelsen av att orden och meningarna är vackert formulerade. Lika få tycks anstränga sig för att se hur ord med olika innebörd kan likna varandra, eller för att upptäcka att helt nya ord kan födas av nya erfarenheter. I sina frågor tar Angelika Klammer upp ämnet och får Müller att skriva de mest förunderliga saker om enskilda bokstäver, ord och betydelser. Müller samlar ju på ord, bokstavligen och handgripligt. Hon klipper ut och katalogiserar. I särskilda skåp förvarar hon rumänska ord. Hon blandar bara sällan tyska och rumänska. Det är ingen tillfällighet att Müller med sådan skärpa visar oss diktaturens eget språk (det som litterärt/autentiskt beskrivits av författare som George Orwell och språkforskare och författare som Victor Klemperer), vars förljugna eufemismer skulle likna verkliga ord (och som konkret i den totalitära staten skulle möjliggöra en bättre tankekontroll). 

Hon understryker att partispråket präglades av tristess, att "språket hade bokstavligen tappat förståndet." Det fick henne å andra sidan att se "vardagsspråkets skönhet, dess knappa, magiska bilder." Diktaturen använde sig av ordet "fönsterhoppare" - det betydde helt enkelt att regimen dödat en misshaglig person, och det ordet får mig att tänka på dagens "balkongflickor", en nybildning för att beskriva flickor och kvinnor som hedersmördats genom att bli utkastade från en balkong. Så kan språkens små beståndsdelar visa hur de hänger samman med olika politiska system som är i skriande behov av eufemismer och förljugna, överslätande "ord". 

Herta Müllers författarskap är grundläggande för en förståelse av hur det sett och ser ut i en diktatur av totalitärt slag. Men hennes erfarenhet kastar också sitt ljus över länder som antas vara, och beskrivs som demokratiska, men som har inslag av just den sortens orwellskt förvridna verklighetstolkningar som ger makten sista ordet, också när den missbrukar sina möjligheter och när den uppenbarligen går i en riktning som i avgörande avseenden är destruktiv. För en svensk är det synnerligen uppfriskande att läsa henne. Och den nya boken är inget undantag när det gäller litterär, politisk och allmänmänsklig insikt.

söndag 21 oktober 2018

Hösten är här. Frid råder

Foto: Astrid Nydahl
Först kom mörkret. Sedan regnet. Till sist kylan. Att hösten äntligen är här ger en viss inre frid. Läsningen tilltar. Skrivandet trevar sig fram flera gånger om dagen.

Dagarnas matlagning blir höstpräglad. Två dagar med grönsakssoppa avlöses under söndagen av lök- och potatissoppa. Snart nog tillgriper jag oxsvansen.

Ute på Landön är det nästan grått nu. Havslinjen går ihop med horisonten och himlen når hela vägen ner. Svanarna är enda beviset på liv där ute. 

Höst. Mörker. Regn. Kyla.

lördag 20 oktober 2018

Nina Lekander: Trosbekännelser (Norstedts)

”Så här på gamla dar” mumlar man ibland inför världens och människornas gång. Mycket har man förväntats göra i sextiosex år och mycket har man också gjort. Ändå drabbas man av en gråstarråterblick vid läsningen av Nina Lekanders egen Höga visa. För vad är det här, annat än en jublande och spritt språngande självklar lovsång till det mogna, ja rentav det sena, livets möjligheter och sexuella förlösningar.

Nina Lekander har man läst under åren. Kanske allra mest på Expressens kultursida. Hennes närvaro i en huvudstadskultur som medgett friare andning på Öland är naturligtvis lika påtaglig i den nya boken. Bara det att huvudstaden inte längre är Stockholm utan Berlin. Vad gör man på gamla dar om man plötsligt förälskar sig i en människor som är ännu äldre, och alla slussar öppnas inför något man alltför länge inte ens anat fanns? Man ger sig hän! Det gör Nina Lekander. Hon ger sig hän på alla sätt och vis, och i och med det upphävs också mycket av det som är manligt, kvinnligt eller något tredje.

Hennes Hansi blir Hans Höghet och han kan bara beundras, från tunna händer till högrest organ. Hon dyrkar honom, men hon gör det i en ömsesidighet där hon själv dyrkas.

Den här boken skulle jag vilja sätta i händerna på varje läskunnig yngre kvinna. Jag skulle säga: läs det här och fundera på om du ska hänga läpp resten av livet eller om du ska bejaka och njuta det du drömmer om. Strunta i att tiden är misogyn och fixerad vid än det ena, än det andra uppropet. Lev!


Nina Lekander kan tala till oss alla. Blir vi generade finns det skäl. Blir vi inte generade, så mycket bättre då.