söndag 28 januari 2018

Abdellah Taïa: Den som är värd att bli älskad (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur)


I samband med utgivningen av översättningen av Abdellah Taïas debutbok skrev jag: ”Hur ser manlig kärlek ut ur ett arabiskt perspektiv? Jag tänker på den homosexuella manliga kärleken. Det är nämligen den som står i centrum för Abdellah Taïas självbiografiska bok med den vackra titeln Ett arabiskt vemod.

När jag nu läst den femte i svensk översättning, Den som är värd att bli älskad, slår det mig att den frågeställningen åter kunde användas. Ty ytterst är det vad det handlar om i hans författarskap. Men liksom hos Nina Bouraoui, också hon fransyska med arabiska rötter, finns det en annan, tungt vägande, faktor. Det är relationen mellan kolonialmakten Frankrike och det arabiska födelse- och uppväxtlandet Marocko.

Den nya boken är en brevroman. Den rymmer fyra brev som kalejdoskopiskt belyser dessa problemkomplex. Den första mycket starka berättelsen i brevform skrivs av en son, Ahmed, till den avlidna modern. Det är en ursinnig, förtvivlad uppgörelse med både moders- och fadersrollen och med det faktum att Ahmed själv i moderlivet troddes vara ännu en dotter och därför egentligen skulle dö. Att han föddes homosexuell blir, som många gånger förr i denna författares texter, en tvivlets balansgång och en pågående strid kring livets själva utgångspunkter. I det andra brevet är det sonen till en marockansk jude, Vincent, som utifrån en vacker kortvarig erotisk samvaro i Paris med Ahmed frågar sig hur det kan vara möjligt att med sådan beräknande grymhet bara lämna och gå. Svika. Överge. Förråda.

I tredje och fjärde berättelserna backas tiden, först till 2005 i ett brev till Emmanuel från Ahmed, och sedan till maj 1990 i brevet till Ahmed själv från  storebrodern Lahbib. Tematiskt rör de sig inom samma sfär. De två polerna är å ena sidan erotiskt laddad och å den andra förtvivlat uppgiven. En dödslängtan är aldrig långt borta.


Abdellah Taïa läser man kanske främst för hans befriande vackra språk, för hans uppriktighet också när sanningen om verkligheten är uppskakande och motbjudande och för hans allt annat än konventionella sätt att berätta om homosexuellas liv och villkor, såväl i arabvärlden som i Europa. Denna nya brevroman är sannerligen inget undantag.