torsdag 18 januari 2018

Det finns inte ett enda skäl...

Foto: Astrid Nydahl

Nej, det som kunde driva mig till motstånd finns inte. Aktivisterna har anslutit sig till marschmusiken. De dödsdömda tvingas till gömslen och livvakter. Ingen tycks bry sig. "Det är deras eget fel", viskas det i gränder och medier. När det i Danmark ordnas någon manifestation för och om terrorns offer så måste den avhållas i ett belägrat hus med beväpnade poliser och livvakter.

Vad skulle motivera ett fortsatt motstånd? Det skrivna ordet, inget annat. Det skrivna ordet som också kan läsas. Motstånd? Definitionen är individuell. Inte någon enda gång i mitt snart sextiosex-åriga liv har den verkliga litteraturen känts mer angelägen. Hur gammal jag än blir kommer jag inte att lalla med idioterna framför "underhållningen". Inte heller lalla med "motståndet" som det nu ser ut, antisemitiskt och såväl kulturellt som moraliskt havererat. Måtte jag hålla stånd ända in i demensens mörker.

Att gömma sig är inte detsamma som att svära likgiltigheten sin sympati. För mig är det precis tvärtom. Det fanns en stor rysk författare som en gång sa något i stil med att dissidenterna med sitt agerande erkände maktens villkor. Att vara dissident var därmed inget alternativ. Att spela med eller mot på maktens villkor är detsamma som att förklara sig besegrad.


Inga kommentarer: