tisdag 6 februari 2018

Det europeiska husets och folkhemmets undergrävande krafter

Foto: Astrid Nydahl
Vårt folkhem har, med en mycket gammal ordvits uttryckt, blivit folkhemskt. Det europeiska huset har samtidigt förvandlats till en rivningskåk, ungefär av samma snitt som de hus vi såg i barndomens Malmö, där viktiga system och funktioner inte längre fungerade.

Hur har det kunnat bli så här? Jag ser tillbaka på mitt eget liv och försöker rekonstruera minnena. Under det kalla kriget kunde människor i västra Europa ännu hålla drömmen (illusionen) vid liv. Nationerna var tämligen homogena. 

Arbetskraftinvandringen till Sverige var en faktor som påminde alla om att inte hela Europa fanns i samma hus. Bondpojkarna från Anatolien, Grekland och provinserna i det forna Jugoslavien - de skulle nästan alla bli industri- eller varvsarbetare - höll vid sidan av de blivande sömmerskorna och bilarbetarna från Finland fönstret öppet mot någo som antydde att det folkhemska inte kunde vara för evigt. Såg vi till något hotfullt då så var det den spirande etniska brottsligheten i form av organiserade gäng och löst sammansatta syndikat. Något lurt balkanskt fanns det, men inte förstod vi på vilket sätt.

Fanns det andra vändpunkter? Murens fall är en av de stora händelserna. Minns ni att man talade om risken för väldiga folkvandringar från de forna sovjetrepublikerna? De nådde i alla fall inte Sverige. Men med Balkankrigen blev också folkrepublikernas och unionernas sönderfall påminnelser om att en tidsepok för alltid var till ända och att stora folkgrupper skulle ta sig norrut för att undkomma mördarna.

1994 års folkomröstning om EU hakade tidsmässigt i ett av de stora Balkankrigen. Stämningen var mycket positiv, drömmen om det stora fredsprojektet frodades, och det antal människor som deltog i valet (83,3% av de röstberättigade) var fler än de senare skulle komma att bli.

Det som kallas "nationalism" i Europa idag är i själva verket många olika tendenser och inriktningar. I de flesta fallen handlar det, som jag ser det, om en grundläggande skepsis mot alltför stor EU-makt och därmed allt mindre nationellt eget inflytande. 

Men det finns förstås undantag. Nationella projekt kan också ha inslag av "den stängda dörrens politik". Men är det, frågar jag mig, särskilt konstigt om man betänker vad som kommer in när dörren är öppen? Schengen har sannerligen visat sig vara ett icke-fungerande och förstörande system för Europa. 

Den omfattande muslimska folkvandringem, särskilt tydlig i länder som vårt eget, är inte bara allmänt skadlig utan också specifikt farlig och destruktiv. En demokratisk nation kan inte samleva med utövarna av en totalitär ideologi. Eller uttryckt på annat sätt: islam är inte kompatibel med demokrati.

Om man håller två tankar i huvudet samtidigt förstår man skillnaden mellan den forna arbetskraftsinvandringen och den nutida massmigrationen (vars etikett skiftar mellan "invandring" och "flyktingar"). Det är denna skillnad som är fundamental. Det är den som är den undergrävande kraften i sitt nuvarande uttryck.

En polsk eller ungersk flykting undan de forna regimerna, en lustfattig grek eller portugis på jakt efter arbete eller en karelsk sömmerska har inte varit något stort eller avgörande problem för Sverige. Trots avstånd i ursprunglig geografi har vi kunnat leva tillsammans. 

Men en syrisk jihadist, en irakisk eller afghansk bondpojke är per definition problemskapande. De är för det första muslimer i nio fall av tio, de kommer för det andra från klankulturer där sharia- respektive folkdomstolar varit enda juridiska rättesnören, de vägrar/förmår inte anpassa sig till det nya landets seder, moral och kultur. Hedersmord är bara förnamnet. 


Foto: Astrid Nydahl

Att folkhemmet försvunnit har en rad olika orsaker. Man måste vara klar över att den omfattande invandringen starkt har bidragit till denna negativa förändring. Ser man inte det kan man inte heller analysera de andra orsakerna. Det finns ett avgörande sätt att blunda: man låtsas som om "förorten" inte fanns, och gör man det slipper man besväras av skolkaos, vardagsvåld, gängvåldtäkter, rån, överfall, inbrott, narkotika och annat elände. 

Det är inte medelklassens villakvarter som pumpar ut denna förstörande kraft i resten av samhället, men det är mer än ofta därifrån och från innerstadsförmögenheternas kvarter som den politiska klassen har sitt fotfolk, och därmed den propagandamaskin som vill få oss att tro att "vi fixar det" samtidigt som raset pågår. Priset för spridandet av illusionerna och lögnerna blir högre för varje dag som går.