måndag 5 februari 2018

Jean-Jacques Rousseau: Bekännelser, band ett och två (Atlantis, översättning av David Sprengel och med förord av Jan Stolpe)

Rousseaus Bekännelser är förstås en klassiker. Men de utgåvor som funnits på svenska har varit ofullständiga av en rad olika skäl. Den jag själv hade i bokhyllan kom i Forums pocketserie 1973 och innehöll de första sex böckerna. Atlantis nya utgåva omfattar hela verket, från första till tolfte boken.

Rousseau brukade i min bekantskapskrets betecknas som en av de verkliga inspiratörerna till de olika totalitära ideologierna. I motsats till Voltaire som hyllas för själva upplysningstanken och det rationella, talade man om Jean-Jacques Rousseau som en primitivist som dyrkade tanken om "den ädle vilden". En av hans skarpaste kritiker var Hannah Arendt. Kort kan man säga att han helt enkelt gjordes ansvarig för mycket av terrorn i den franska revolutionens kölvatten.

I Internet Encyclopedia of Philosophy kan man till exempel läsa:
“Contemporary Rousseau scholarship continues to discuss many of the same issues that were debated in the eighteenth century. The tension in his political thought between individual liberty and totalitarianism continues to be an issue of controversy among scholars.”
Nå, Bekännelser är något annat. Jan Stolpe skriver i sitt förord:
”Vid olika tillfällen yttrar Rousseau vid den här tiden att det var ett enda stort misstag att han alls blev författare. Skrivandet har gjort honom olycklig och lett till förföljelser, inte bara från myndigheter, präster och andra maktinstanser: hela omgivningen vill tilldela honom en roll som är falsk, och förväntningstrycket uppfattar han snart som ett målinriktat och aktivt intrigerande: ’min plats var icke den, som människor anvisade mig.’ Så kommer hans spekulativa tänkande att steg för steg ersättas av personlig apologi. Det viktigaste uttrycket för denna är förstås Bekännelser.
Jag har här inte för avsikt att skriva en recension av verket, därtill är min kunskap om Rousseau alltför liten. Men jag vill uttrycka en stor tacksamhet över att det i Sverige finns ett förlag som ger ut verk som detta.

Låt mig i alla fall ge ett litet smakprov på hans stil. I början av tredje boken skriver han om hur hans "upphetsade blod" fick honom att göra saker som kanske inte var särskilt förnuftiga:
"Min upphetsning växte ända därhän, att jag, då jag icke kunde tillfredsställa mina lustar, istället underblåste dem genom de sällsammaste påfund. Jag uppsökte mörka alléer, undangömda tillflyktsorter, varifrån jag på avstånd kunde exponera mig för personer av motsatta könet i ett tillstånd, i vilket jag jag skulle åstundat vara hos dem."
Nå, att vara blottare var sannerligen inte en uppskattad egenskap, inte då och inte nu heller. Så han blir förstås angripen av en man med sabel, och när mannen kräver honom på en förklaring har han inget svar. Rousseau kan bara böna för sitt liv:
"Jag bönföll honom i bevekande ton att ha medlidande med min ungdom och mitt tillstånd, berättade, att jag var en ung främling av förnäm härkomst, vars förstånd hade omtöcknats, och att jag hade rymt från föräldrahemmet, emedan man ville inspärra mig..."