tisdag 6 februari 2018

Litteraturens ovissa öde

Foto: Astrid Nydahl

”Hon stod inte ut bland människor som 'slängde ur sig bestsellers' när de pratade.”

(Örjan Sjögren i förordet till Clarice Lispectors Hemlig lycka)

Jag har aldrig förstått hur europén kunde anpassa sig till det extrema marknadstänkandet i böckernas värld. Det som förr var en bokhandel, där man kunde snoka efter sina favoriter eller göra upptäckter av helt nya, är idag förvandlat till en marknadsplats på vilken de stora mediekoncernerna staplar sina redan mångmiljonsäljande böcker.

 Jag har en sådan bok framför mig, och på omslaget står det tryckt: ”Av författaren till den flerfaldigt bästsäljande boken X”. Att själva språket blir ett offer för detta tänkande är uppenbart. En så tokigt tänkt och formulerad mening röjer en avgrund av okunskap. Boken och Litteraturen har blivit två helt olika saker. Boken – denna stapelbara produkt – förenar i sig hela västerlänningens undergångslängtan: deckarna med sina kittlande intriger och banala språkligheter, kokböckerna för människor som redan ätit alldeles för mycket och bordsböckerna som ska skvallra om intresse för heminredning eller skeppsbyggarkonst. 

Den verkliga litteraturen – det skapade som med Clarice Lispectors ord inte är ”en förståelse, det är ett nytt mysterium” – drunknar i denna marknads allt högre röster och allt mer utbredda likriktning. När en författare får Nobelpriset ylar bokmänniskorna att de ”aldrig hört talas om” honom eller henne och bokhandelns folk konstaterar snabbt att de inte heller den här gången hade författarens verk i hyllorna. Biblioteken har nästan alltid rensat bort Nobelpristagarna något år innan de blir kända, själv har jag köpt både Doris Lessings och JMG Le Clézios viktigaste verk på det sättet. Kommer litteraturen att återupprättas som intellektuell utmaning? Kommer vi åter att kunna kalla ett litterärt verk för Bok utan att därmed känna att vi undervärderar det?

(Ur min bok Solitär i nyspråkets tid)