onsdag 28 februari 2018

Rob Riemen: To fight against this age. On fascism and humanism (Norton & Company, New York/London 2018)

Foto: Astrid Nydahl

Det är en äldre man från Prag som talar, han heter Radim och är gammal vän med Václav Havel och har sett och förstått det mesta under sin livstid:
”That Union that calls itself European is nothing other than an Economic Union, where the terms soul, culture, philosophy, and live in truth are as impossible as a palm tree on the moon. By denying the spiritual foundation, the soul of Europe, and by ignoring culture, philosophy, and art with boundless arrogance in favor of economics, technology, and national interests, by cultivating a bureaucracy and diplomacy that can think and act only according to economic interest and political values – and even the latter only to a very small degree – we have to allowed a lie to rule the Union that makes us forget  the true greatness of humankind. Instead of the cultivating of the soul, we see the rebirth of nationalism, the triviality of technology, the vulgarity of commerce, and the cultivated stupidity of the media and the universities.”
Dessa ord, uttalade av Radim på ett symposion som äger rum på tyska Schloss Waldersee, dit författaren kommit för att egentligen arbete, men där han hamnar i diskussionerna av en tillfällighet. Radim har fått sista ordet och han polemiserar kanske framför allt mot en amerikansk deltagare, Shasi, som närmast upphöjt den moderna teknologin till religion. Men det är också ord som kastar ett ljus över allt som Rob Riemen skriver i sin nya bok To fight against this age. Den innehåller två essäer, den första har redan hunnit skapa debatt och diskussion i hemlandet Holland. The eternal return of fascism heter den. Det är en essä som i många avseenden går tillbaka till Riemens förra bok, Nobility of Spirit som kom 2008.

Den essän är ett vitalt angrepp på i princip allt som nu sker i Europa. Det kallas förstås framsteg men är enligt Riemen en veritabel skrotning av europeisk kultur. Denna skrotning, man kan kalla den för förfall också, påverkar allt av betydelse som är icke-materiellt: skolundervisningen, universiteten, medierna etc. Han citerar Paul Valéry som på 1920-talet, alltså för hundra år sedan, påpekade att ”the average always tends to descend to the lowest sort”, och drog slutsatsen, att ”there is no longer any use for a Shakespeare, a Bach, a Descartes, poets and thinkers, irreplaceable intellectuals.”

Sedan han skrev de orden har utvecklingen i Europa givit honom rätt många gånger om. Behöver man ens säga ord som andra världskriget och förintelsen för att fylla i eventuella tankeluckor?

Riemens kunskapskälla består av en handfull av de stora européerna. Han återvänder ofta till Thomas Mann, till José Ortega y Gasset, Nietzsche, Adorno m.fl. Människan har ersatts av mass-människan, medborgaren av "han som bor här". Hon har ersatt kulturen med konsumtionen, hon är med Riemens ord ”som ett bortskämt barn” och anpassar sig hela tiden till rådande mode och söker sina ståndpunkter i ett massmedialt ”varmt bad”. Massmänniskan har med Riemens ord ”förlorat alla andliga värden, och inte bara moralen utan också kulturen gick förlorad i ordets ursprungliga mening: cultura anima, kultiveringen av själen.”

Sammanfattningsvis vill hon ha ett liv som alltid är ”enkelt och överflödande”, och vägrar se existensens tragik.

Den andra essän, som ofta mer känns som en litterär text, heter The return of Europa. Her Tears, Deeds, and Dreams. Det är i den mötet med andra människor på Schloss Waldersee sker, och det är inte minst i deras bitvis heta diskussioner som författarens egen ståndpunkt urskiljes.


Att läsa Riemens nya bok är inte så lite av att skakas om ånyo, att se att det finns en europeisk diskussion bortom politikens banaliteter, en diskussion som förmår att samtidigt analysera och kritisera tidens fenomen, bristen på civilisatorisk beständighet och de förfallsprocesser som kanske ånyo leder till att Europa avskaffar sig själv.