söndag 4 februari 2018

Wittgensteins brorson 2: Sitta på café

Caféfoto: Astrid Nydahl

Ur Thomas Bernhards Wittgensteins brorson (i svensk översättning av Margaretha Holmqvist) läser vi:


”… jag har, trots att jag alltid har hatat wienkaféet, och just för att jag alltid har hatat det, i Wien alltid lidit av kaféuppsökarsjukan, lidit mer av denna kaféuppsökarsjuka än av alla andra sjukdomar. Och jag lider, ärligt talat, än idag av denna kaféuppsökarsjuka, ty det har visat sig att denna kaféuppsökarsjuka är den obotligaste av alla mina sjukdomar.”


Varför går man på café om man inte trivs där? Jag levde under många år med övertygelsen att cafésittning vore detsamma som exponering. Men jag lärde mig läxan: det handlar inte om exponering. Det märkliga med ett café – också i Sverige – är att jag där kan sitta helt anonym eller i samtal utan att för ett enda ögonblick exponera mig för andras blickar eller åsikter, ens om de mer än väl vet vem jag är. Anonymitet är en del av mysteriet. Kaffet och tilltugget är det synbara. Allt det andra är inskrivet i hemliga, outtalade överenskommelser.