tisdag 20 mars 2018

Bohumil Hrabal: Den lilla staden där tiden stannade (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson)

Bohumil Hrabal med Havel och Clinton på tjeckisk ölkrog

Nog minns jag besöken hos Pavel Gabriel i Lund. Då, på 1980-talet, var det han som gav ut Bohumil Hrabal på svenska. Hans förlag hette Pegasus och gav oss romaner som Annons om huset där jag inte längre vill bo, Jag har betjänat kungen av England, När seklet var kort och Låt tågen gå! Också Charta 77-stiftelsen i Sverige publicerade Hrabal i serien Röster från Tjeckoslovakien. I dessa kretsar lärde jag mig oerhört mycket om den tjeckiska litteratur som fram till dess väl var mest känd för att fött exilförfattare som Milan Kundera. Det jag lärde mig under dessa år hade jag stor nytt av då jag i början på 1990-talet gjorde ett temanummer om Prag av tidskriften Studiekamraten som jag då var redaktör för. Besöken hos olika Pragförläggare fördjupade bilden av litteraturen i detta land, både historiskt och samtida.

Aspekt förlag har tagit över Hrabal och bland annat utgivit Den lilla staden där tiden stannade i fin svensk översättning av Mats Larsson. Det är en typisk Hrabal man får sig till livs. Grundad i en kärv verklighet bär den iväg på ett såväl språkligt som innehållsmässigt äventyr. Hos Hrabal säger människor saker som "Jag ska slå ner er i gångbanan som spikar!" eller "Den kärringen kan ju inte dansa tango!" Inte sällan är det farbror Pepin som det osar ur. Det är han och pappan Francine som står i centrum för sonens berättelse. Den börjar i hans barndom med en tatuering som får närmast mytologiska dimensioner. Den skulle ha varit ett skepp men blev en sjöjungfru vars bröst lyste i betraktarnas ögon. Roman ångar sedan på fram till naziockupationen och fram över de kommunistiska despoternas regim.
"Och precis som med mig var det med pappa, och precis som med pappa var det med farbror Pepin, ingen av oss tyckte särskilt om att vara hemma. Vi gick varandra för mycket på nerverna, vi orsakade varandra för mycket lidande och för många oförrätter, vi tyckte för mycket om varandra, och därför stötte vi av ren kärlek hellre bort varandra och var hellre ute bland folk och saker i andra miljöer."
Farbror Pepin är en man som häpet kan utbrista "Och nu, när dom har dödat Heydrich, så får vi inte dansa?" medan den nazityska ockupationsapparaten stärker sitt grepp om landet. Men dansar gör han ju förstås ändå. Hans motstånd är vardagens och humorns. 

I den tjeckoslovakiska litteraturen under diktaturens år föddes och utvecklades en underjordisk tradition av hög kvalitet. Hrabal hörde till den, även om han förstås inte frivilligt gick in i den eländiga tillvaron. Men i och med den våldsamma ockupationen av Tjeckoslovakien fick Hrabal publiceringsförbud. Flera av hans mest kända verk kom därför att publiceras som samizdathäften, vilka hittade vägar till väst där de kunde utges. 1975 föll han för regimens tryck, gjorde avbön och betraktades med förakt av kollegorna. Han skrev aldrig på Charta 77. Ändå tycker jag att man nu efteråt kan betrakta hans böcker som utomordentliga motståndshandlingar. Med sin folkliga humor lyckades han skildra verkligheten i Tjeckoslovakien på ett sätt som det aldrig gavs utrymme för i den hårt censurerade tillrättalagda bokutgivningen och pressen under tiden fram till sammetsrevolutionen.

I ett efterord skriver Hrabal att boken kom till under en sjukdomsperiod 1973. Hrabal föddes 1914 i Brno och dog 1997 efter ett fall från ett sjukhusfönster - vilket tolkats som ett självmord.

Det är ingen tillfällighet att Hrabal i hemlandet kom att betraktas som den bästa i sin generation. Har man läsningen av honom framför sig blir man rejält belönad. Börja med Den lilla staden där tiden stannade. Utgivningen av den är det bara att ödmjukt tacka för!