tisdag 13 mars 2018

Carrington, en mycket gripande film

Emma Thomson och Jonathan Pryce i filmens huvudroller

Christopher Hamptons film Carrington finns förstås också på dvd. Jag tycker om att få stiga in i och bosätta mig i den berättelsen, bland de människorna i dessa landskap på nytt.

Minnet av den första gången jag såg den var levande och starkt. Så brukar det vara med film av hög kvalitet. Den dröjer sig kvar, som ett minne lagrat långt bak men lätt att ta fram igen.

Här gör Emma Thomson en tidig och mycket övertygande roll som Dora 
Carrington (1893 - 1932) och Jonathan Pryce som den homosexuella författaren och konstnären Lytton Strachey (1880-1932), mest känd för boken Eminent Victorians som också spelar en roll i filmen. De båda var framträdande medlemmar av Bloomsbury-gruppen som bestod av konstnärer, filosofer, författare och andra intellektuella. De konstnärer och författare vi till vardags mest förknippar med gruppen är förstås Virginia Woolf, Vanessa Bell och kanske just Strachey.

Det hela blir alldeles konsekvent och självklart mot slutet. Att Carrington skjuter sig själv tolkar jag inte som ett tragiskt självmord. Hon hade levt ett rikt och förvisso stormigt liv med många olika män, men hennes ankare i tillvaron var trots allt Strachey. När han dog - han betraktade sig som en mycket gammal och skröplig människa vid 36 års ålder - hade också hennes liv tagit slut. Det skulle inte bara meningslöst att fortsätta det - det skulle ha varit ett ickeliv och en daglig plåga. 

Verklighetens kvinna bakom rollfiguren var Dora de Houghton Carrington. Här ser ni hennes fina porträttmålning av E.M. Forster, som målades 1924-1925.


Det som fängslar mig så med den här filmen är att den gör något som är ytterst ovanligt i litteraturen och filmen (den bygger ju på Michael Holroyds biografi över Strachey). Den gör kärleken mellan en homosexuell man och en heterosexuell kvinna trovärdig. Deras kärlek och gemensamma liv ter sig betydligt vackrare och eftersträvansvärt än alla de "kärleksrelationer" hon har med andra män. Där finns egentligen bara det vi till vardags möter i svartsjuka, prestationskrav och ojämlikhet på ett basalt plan. Första gången de två sover tillsamman - i sked - för hon ner sin hand och smeker honom till orgasm. Han gör förmodligen detsamma med henne, men det uttalas aldrig. Det finns en fysisk kontakt dem emellan även om den inte är markant. Därför är de också generösa gentemot varandra och hindrar inte andra - män och kvinnor - att komma in i deras liv, också i erotiskt avseende. Både Carrington och Strachey säger ju att de inte är särskilt mycket lagda för svartsjuka. I den stabila grunden möts de och man förstår att det enda Strachey ångrar på dödsbädden är att han inte gifte sig med henne.