måndag 26 mars 2018

"Mångfaldspolitik" som sockerdröm och som etnifierad verklighet

Korsholmen 23 mars 2018. Foto: Astrid Nydahl

Myterna och vanföreställningarna om politiska standardbegrepp som mångfald och mångkultur får allt oftare vara föremål för radikal och saklig kritik. Att ifrågasätta kulturbegrepp som förhindrar varje form av djupgående diskussion om våra samtida samhällen ter sig allt viktigare. Mångkultur är inte detsamma som globalisering och mångfald inte detsamma som internationalism. Göran Adamson, lektor i sociologi vid Malmö Högskola har i sin bok Svensk mångfaldspolitik - en kritik från vänster tagit itu med ämnena utifrån det socialdemokratiska högskoledokument från 2006 som heter Mångfald i högskolan, samt utifrån de så kallade mångfaldsplaner som praktiseras på olika lärosäten i vårt land. 

En första kvalificerad debatt i frågorna stötte jag på i Storbritannien, dels under arbetet med min bok Black Country, dels vid läsningen av sådana brittiska författare som Kenan Malik, Christopher Hitchens, Roger Scruton och Theodore Dalrymple, samt Zygmunt Bauman, Christopher Caldwell och lokala debattörer som Gina Khan och Siobhan Courtney.

Adamson närläser, han vrider och vänder på begreppen. Jag försöker i mitt eget arbete i största möjliga mån undvika att låsa begreppsapparater i den traditionella vänster-högerdikotomin, och har därför lite problem med att Adamsson i sin bok vill fastställa att mångfaldspolitiken egentligen är höger, och inte vänster som de flesta debattörer menar. Mångfaldspolitiken står i motsättning till det moderna samhället.

Adamson säger att rapporten inte beskriver hur mångfalden ser ut, utan hur den bör se ut. Som högsta ideal måste vi förstå varför mångfalden vid högskolorna måste öka.

Man bör rekrytera studerande (eller anställda till arbetsplatserna) med en etnisk tillhörighet som inte redan finns där. Då sägs mångfalden uppstå. Men är den bara ”ett statistiskt faktum” eller ”något som berikar och bör öka”, frågar Adamson sig. Och så påminner han oss om att ett inflöde av den sorten inte ”har något att göra med ett inflöde av idéer”. Tvärtom är det så att rapporten erkänner att ökad mångfald ”sänker den allmänna begåvningsnivån vid universiteten.” Att fler människor av annan etnicitet anländer är aldrig en garanti för höjd nivå, snarare tvärtom, eftersom ”mångfaldens retorik om kreativa invandrare inom offentliga verksamheter belyser en annan form av kitsch – nämligen att avlägsna kulturer som kännetecknas av ’kreativitet’ är överlägsna.” 

Adamson köper inte de resonemangen, utan tillbakavisar rapportens tes att etnisk mångfald automatiskt ”är en fråga om kvalitet” – och själv funderar jag på om inte dessa resonemang blottar en mycket vanlig form av tänkande, i alla fall i Sverige, där man anpassar verkligheten till sitt eget romantiserande av ”den andre” eftersom ingenting av vår erfarenhet egentligen avviker från Adamsons resonemang: man är inte automatiskt på högre nivå för att man tillhör en annan etnicitet eller minoritet. Att tillgodogöra sig kunskap är ytterst en mycket individuell sak, och det råder väl ingen tvekan om att kvaliteten på kunskapsinhämtningen också hänger ihop med vilka förutsättningar man har.

Etnopluralismen och etnoexotismen har i Sverige, säger Adamson, sina spegelbilder i en föreställning att vi alla, genom att "leva tillsammans", därmed minskar rasism och skapar kvalitet. Nej, i själva verket är det så att mångfald inte alls skapar kvalitet. Adamsson menar istället att ”grundförutsättningarna för ett välfungerande samhälle är inte etnisk heterogenitet utan etnisk homogenitet – att människor är lika.”

Det finns förstås många andra saker man kunde diskutera utifrån denna bok, men jag nöjer mig med detta, eftersom jag tror att kärnan ligger just här: i realistiska eller drömda modeller för hur ett samhälle antingen utvecklas eller avvecklas, och huruvida exotismen kommer att förstärkas i takt med att de etniska och sociala motsättningarna ökar i Europa. Inte bara på lärosäten utan överallt i världen pågår en process där realism och försiktighet befinner sig under ständig attack med slagord som ”rasism” och ”främlingsfientlighet”. Man kunde säga att Adamsons bok erbjuder ett idépaket som till läsarna främst säger: Välkommen till verkligheten.