torsdag 8 mars 2018

"Problemformuleringsprivilegiet" - en tillbakablick på Lars Gustafssons tankar

Foto: Astrid Nydahl

Med anledning av Understreckarens 100-årsjubileum publicerar Svenska Dagbladet äldre texter från den platsen. Nu var det Lars Gustafssons tur med understreckaren Mediavänstern: nya klassens vakthund. Den publicerades 6 juli 1980. De där åren, från 1978 och framåt, lämnade jag bit för bit den vänster jag tillhört i Malmö sedan början av 1970-talet. Lars Gustafsson läste jag, allt jag kom över, och jag tror att just den här understreckaren var av avgörande betydelse. Gustafsson:
Mediavänstern har inte i första hand med åsikter att göra. Dess viktigaste roll är att avleda spänningar och att skapa gemenskapskänslor av ett slag som är nödvändiga för att den offentliga sektorns problemformuleringar inte skall kunna ifrågasättas.”
Lars Gustafsson var liberal, klassisk sådan och inte att förväxlas med den svenska ideologiska strömning som nu präglar hela den politiska klassen. Han skrev vidare:
”Om vi ser oss om i den internationella debatten skall vi däremot finna att det faktiskt pågår, sedan nästan trettio år, parallellt, en liberal och en marxistisk diskussion av den nya klassen. En central skrift i den liberala diskussionen är naturligtvis Galbraiths "The New Industrial Society". Parasitära och improduktiva drag hos den moderna byråkratin, den som alltså lyckats avlägsna sig inte bara från det formella ägandet utan också från det produktiva arbetet och ändå etablerat en oberoende maktställning, finns beskrivna hos amerikaner som Daniel Bell och Irving Kristol. I konservativ idétradition börjar denna diskussion i själva verket redan hos Edmund Burke i hans reflektioner om den franska revolutionen.”
Lars Gustafsson var aldrig präglad av den beröringsskräck som så starkt kännetecknat svensk diskussion sedan 1945, alltså kunde han som liberal också hänvisa till marxistiska tänkare:
”På den marxistiska sidan är Milovan Djilas, Antonio Gramsci och Rudolf Bahro självklara utgångspunkter. För en tänkare som Bahro måste dock den handgripliga erfarenheten av den nya, improduktiva, härskarklassen i en sovjetisk koloni som DDR leda till att han uppger ett klassiskt marxistiskt axiom: det kan alltså existera ett klassamhälle efter kapitalismen. Det falska representativitetsanspråk som Burke antyder, att en ny makt stöder sig på de rastlöst och desperat fattiga, blir hos Bahro till insikten att det i marxismen finns två helt olika proletariatbegrepp, å ena sidan det gamla vanliga proletariat vi alla känner och som några av oss tillhör, å den andra proletariatet som idealiserat abstrakt begrepp, frånvarande i sinnevärlden men representerat av en partielit.”
Lars Gustafssons avgörande punkt kommer en bit in i texten. Det är när han närmar sig statens tolkningsföreträde. Som bekant uppehöll han sig under många år just vid dessa så avgörande frågor:
”Så kommer man nu, med bifall från ett helt ointresserat centerparti, ett intill medvetslöshet tanketomt folkparti utan varje liberal identitet och under moderaternas endast milda tveksamhet, att till hösten genomföra en lag som säger att vid tolkningskonflikt mellan Staten och den enskilde i skattefrågor har Staten alltid tolkningsföreträdet, den så kallade Generalklausulen.Till dessa omedelbara och grova hot mot fundamentala medborgarrätter kommer hela det spindelnät av fiskala och administrativa rörelsehinder, kontrollsystem, tvångsklausuler, korporativa trustbildningar typ hyresgäströrelsen och dubbla rösträtter som fungerar som kvävande rörelsehämningar inte bara för den under alla förhållanden exklusiva kreativiteten utan också för vanligt enkelt produktivt arbete.”
Lars Gustafsson menar att den statliga kontrollapparaten hotar individen på ett sätt vi kanske inte kunnat föreställa oss:
”Som nu alla som har haft ont i en kindtand vet, avhjälps inte karies med aspirin. Den information, som i form av priser skriker att produktionen inte motsvarar efterfrågan tvingas nu ner i en underjord av nya kontakter mellan individer. Vi får en svart marknad. Den kräver snart nya kontrollmöjligheter och kontrollmyndigheter, rop höjs efter en total kontroll av hela bostadssystemet där varje medborgare anvisas bostad och bostadsort och hyran går direkt från hyressubventionen till det statliga bostadsorganet. Detta kommer att leda till en vild flykt till glesbygdernas ännu fria bostadsformer, sommarstugor och nedlagda stationshus. Rop höjs nu efter en lagstiftning som reglerar denna fria sektor med dess spekulationsmöjligheter, obligatoriska krav på viss social service genomförs i kommunerna som skall förhindra åretruntboende. Speciella kontrollörer tillsätts av Länsstyrelserna för att undersöka att sommarstugorna verkligen inte används i april.”
Just det han avslutar med har i flera år nu använts i den så kallade ”flyktingkrisens” spår. Kan inte staten rent av ta sommarstugorna ifrån folk om man anser att de ”behövs” till afghanska, somaliska eller syriska familjer? Det finns inga entydiga svar, men nog hänger sådana hot över det forna folkhemmets kanske starkaste dröm: en egen sommarstuga eller kolonilott.
Så skruvar sig maktens spiral vidare. Om denna spiral är två saker viktiga att säga. Den ena är att den är improduktiv men öppnar försörjningsrum för många improduktiva människor. Den löser alltså i viss mening ett livsproblem, nämligen att försörja sig utan att producera. Det andra viktiga med spiralen är att den håller sig själv vid liv. I likhet med organiska cellstrukturer har den ett reglersystem som garanterar dess överlevande.”
Men Lars Gustafsson själv har svar, det är en typ av svar som han de kommande åren skulle återkomma till många gånger, det han kallade problemformuleringsprivilegiet:
”Varför vinner då alltid den offentliga sektorns förslag? Svaret är enkelt. Den sitter inne med ett ständigt försprång, den har problemformuleringsprivilegiet. Ett och samma problem kan uttryckas i satsen "Denna restaurang har för få bord" och "Denna restaurang har för många gäster". Det är källarmästaren, inte den väntande gästen, som har privilegiet att avgöra vilken tolkning av problemet som skall gälla. 
Detta är mediavänsterns centrala sociologiska uppgift. Den bidrar till att upprätthålla den atmosfär av gemensam, skräckfylld excitation kring emotionella samlingspunkter. Denna mediavänster är gemenskapsskapande, emotionell och intellektuellt tom. Resultatet blir den terapeutiska, den klinikatmosfär som den offentliga sektorn behöver för att överleva.”
Hans understreckare slutar med ord som ter sig profetiska vid en läsning idag, nästan fyrtio år senare:
”De intellektuellas uppgift i ett samhälle är att bidra till dess självkännedom. Mediavänsterns verksamhet består i att hindra denna självkännedom. Därför är det vår uppgift som intellektuella att med förnuftets vanliga operationer demontera denna maskin.”

Vi vet bara alltför väl hur hindren ser ut och vi ställs inför dem varje dag.