söndag 29 april 2018

Sorgesång över en kulturepok. Om Svenska Akademiens sönderfall och död

Utsikt över Oppmannasjön. Söndagen 29 april 2018. Mobilfoto: T.N. 


Jag har skrivit en del om skeendet i källarklubben Forum, dess ledare Jean-Claude Arnault och delägaren Katarina Frostensson. Redan hösten 2017 (redan?) anade man att detta skulle utlösa ett skred som kunde leda till stora problem i Svenska Akademien.

Nu vet vi. Horace Engdahl, Arnaults höge beskyddare och vän, gick i två olika attacker ut i rollen som Akademiens dödgrävare. Han kallade den omvittnat hänsynslöse sexualnidingen Arnault för en vivör. Ja, det låter ju fint, ordet i sig, men det ordet betyder kanske skyms av just det förnäma och upphöjda.

Om Engdahl vill jag gärna säga att han varit en förebild i herrans många år. En lysande essäist och kritiker. En fröjd att lyssna till. Allt sprack. Och sedan föll det ner till en plats jag helst inte namnger. Jag sörjer det. Uppriktigt saknar jag den Horace Engdahl jag läste och tyckte mig lära av. Men det finns värre saker i denna härva.

Det finns ingen Svenska Akademien längre. Den akademi min generation vuxit upp med och så småningom lärt oss både godta för vad den varit och sett upp till som en av landets viktigaste kulturinstitutioner, den är för alltid borta.
  

Det fanns, bortsett från de pinsamma händelserna kring den islamistiska dödsdomen mot Salman Rushdie, då akademien handlingsförlamades, under lång tid ett antal Nobelpris i litteratur som vidgade min egen horisont och skänkte svenska folket en lång rad mästerverk i översättning tack vare priset. Jag är oändligt tacksam för Isaac Bashevis Singer, Czesław Miłosz,V.S. Naipaul, Elias Canetti, Wisława Szymborska, Jaroslav Seifert, Naguib Mahfouz, Octavio Paz, Imre Kertész, Orhan Pamuk, Herta Müller, JGM Le Clézio, Joseph Brodsky. Jag är lika tacksam för sena pristagare som Patrick Modiano och Svetlana Aleksijevitj. 

De pristagare jag redan läst eller kände till, eller de pristagare jag ställde mig tveksam till, har i sammanhanget ingen eller lite betydelse. Det viktiga har varit den enorma rikedom av kunskap, erfarenhet och litterärt geni som fört så många till oss. Vad vore man utan Milosz, Naipaul och Canetti? Vad vore man utan Kertész och Brodsky?


När jag skriver denna sorgesång är det förstås inte för att ironisera eller göra mig lustig över den tragedi som utspelar sig framför våra ögon.

Jag kunde också ha tillfogat några ord om de ledamöter som valde att gå i Engdahls ledband. Jag kunde ha resonerat kring deras val av privilegier och tystnad framför ett ställningstagande och en redovisning av den egna synen på vad som skett. Men jag tiger om detta idag. Tids nog får de andra möjlighet att begrunda sitt öde.

Själv sörjer jag Svenska Akademien. Det enda hopp som återstår är att vi får en helt ny. Huruvida högste beskyddaren, kungen, förmår ta ett sådant steg låter jag vara osagt.

Två ordförtydliganden vid behov

Sorgesång: Elegi, klagodikt, klagan

Vivör: Festprisse, rucklare, vällusting