torsdag 31 maj 2018

Aila Nordh: Vi ärvde deras drömmar

Bokens framsida

Så lite vi vet om vårt grannland Finland! Gång på gång har den tanken flugit genom mitt huvud. Min egen bristfälliga kunskap har jag framför allt inhämtat genom finlandssvenska vänner och ett mångårigt medarbetarskap i tidskriften Astra Nova som utges i Helsingfors. Politisk kunskap kom alltid från vänster. På kommunistiskt håll skrevs historien med karbonpapper från sovjetiska medier och den skulle man akta sig för. Inte blev det bättre av att denna historieskrivning som propaganda fått fäste också i vår samtid. Som grannland förtjänar Finland sannerligen något bättre av kunskap i Sverige. Man kan förstås se Uutiset, den kvartslånga nyhetssändningen, på tv varje vardag. Det gör jag själv. Den ger glimtar från finländsk politik, kultur och vardag. Men mest av allt berättar den om de finländare som lever i Sverige. De är många. Det händer inte sällan att de publicerar sina livsberättelser, i såväl fack- som skönlitteratur. Har vi tur har de skrivits på eller översatts till svenska.

En sådan bok har jag just läst, Aila Nordhs självbiografiska Vi ärvde deras drömmar (Fauns förlag), som redan i sin titel låter förstå att detta är en bok om föräldragenerationens strävan och kamp, och om deras flytt till Sverige, och därmed om barnens och barnbarnens liv. Aila Nordh föddes året efter de förödande krigen som också i högsta grad drabbade Finland, och hon kom att växa upp i Västmanland.

Bokens baksida

Trots att boken är självbiografisk har hon ändrat namnen på de personer som förekommer i den, också på sig själv. Bara författaren kan veta varför det gjorts, och oavsett vilket måste jag som läsare respektera det.

Aila Nordh har en märkvärdig förmåga att fånga läsaren i ett drama som omfattar en hel familj och deras liv. De är invandrare från Finland och kommer till en bygd där många av dessa människor hamnade, orter som Fagersta, Norberg, Högfors, Ramnäs och andra namn passerar förbi och skildras i berättelsen. Men först tar Nordh oss med till 1940-talets Finland, där hennes far, i boken kallad Toivo, går ut i två krig och utsätts för allehanda prövningar. Han inser att Finland inte är platsen för en fattig familj och lockas över till Sverige med frun Helli och barnen. Också här kantas hans och deras liv av hårda omständigheter. Frun, barnens mamma, återvänder aldrig hem efter en sjukhusoperation. Den stora barnaskaran får klara sig själva när Toivo arbetar. Situationen blir ohållbar då myndighetsdamerna gör hembesök och Toivo tar helt sonika barnen med tillbaka till Finland där de får klara sig själv under tre hela månader i ett ruckel till stuga medan fadern söker nytt jobb och en anständig bostad.

Aila Nordh fokuserar fortsättningsvis på sin egen livsväg utan att för ett ögonblick glömma resten av familjen. Faderns hårda liv på bruken skildras med både empati och stark kärlek. Han åldras snabbt men har en djupt liggande hederskänsla och vill inte ta emot någon hjälp. Den får han ändå av den nya kvinnan i hans liv, hon som flyttar in och blir barnens nya modersgestalt.

Nordh berättar mycket detaljrikt, inte en händelse av betydelse går hon förbi, och det rör sig om allt från sorger och bedrövelser till olyckor och dramatiska vardagsinslag. Därmed uppfyller hon också ett slags berättarplikt inför sin familj. Boken blir en memoar av både personlig och samhällelig betydelse. Varje människa som i barndomen mobbats känner förstås igen sig i alla de elakheter barn kunde hitta på när de vräkte sitt förakt över den Finlandsfödda barnen.

Boken förändras när Aila, i boken kallad Sinnika, i tonåren blir bekant med Florrie Hamilton  (om vilken det skrivits denna fina bok), som bjuder henne till Högfors herrgård. Här stiger arbetarflickan in i en helt främmande miljö där hon bland annat lär känna Emilia Fogelklou.  Den familjen och den kretsen blir säkert avgörande för hennes framtida bildningsväg. Berättelserna från Paris är både gripande personhistoria och fina tidsskildringar av dåtidens franska liv. Boken har också en annan och särskild centralgestalt, det är Marianne Israelsson som hjälper henne ut i världen och som sedan testamenterar allt till Aila, som blev den dotter Israelsson inte själv hade.

Vill man på ett djupt personligt plan lära känna en av de finländska arbetarfamiljernas öde är detta en bok jag varmt rekommenderar. Den är vacker, gripande, ömsom upprörande, ömsom uppmuntrande. Och den får mig att många gånger tänka att det var dessa finska invandrare från arbetarklassen som tillsammans med den svenska arbetarklassen byggde det folkhem som idag politikerklassen verkar så ivrig att vilja nedmontera.




Inga kommentarer: