torsdag 17 maj 2018

Återvända till Andrzej Stasiuks märkvärdiga bok På vägen till Babadag

Backsippor, Landön maj 2018. Foto: Astrid Nydahl

Tänk dig att du under en längre sammanhängande period reser i en rad olika länder, träffar hundratals människor, sover i många bilar, bussar och på tåg och sedan, vid hemkomsten, får mer än svårt att skilja det ena från det andra. Du blandar ihop länderna, städernas namn, människors namn inte minst, språken de talar, du rör dig sedan obehindrat i minnena och låter dem associativt flöda när du ska skriva ner berättelsen om denna långa resa genom länder.

Ungefär så tänkte jag när jag slog ihop Andrzej Stasiuks märkvärdiga bok På vägen till Babadag (Ersatz, översättning av Tomas Håkansson). Jag läste den kapitelvis och tänkte att jag nog ändå visste rätt så bra var han befann sig. Han reste från Polen och kom att vistas i gudsförgätna hålor och bland trasiga, fattiga och övergivna folkspillror i länder som Rumänien, Moldavien, Transnistrien (är det ens ett land?), Albanien, Ungern, Ukraina, Slovakien, han får i sina händer sedlar på gigantiska belopp, trasiga men vackra och värda absolut ingenting, han sover hos gamla gummor i byar dit vägglössen hunnit före honom. Han äter de märkvärdigaste nationalrätter, han lär sig förstå hur uppgivenhet och hopplöshet ser ut i människors ansikten. 

Leran trampar han i, leran och koskiten. Kölden äter sig in i honom. Men att frysa är inte värre än att komma nära människor för vilka kölden är ett dagligt tillstånd. I enklaver som Transnistrien – erkänt av ingen, övergivet av alla – ser han hur ett helt folk stirrar tomt framför sig i sysslolöshetens rike, samtidigt som de verkliga tjuvarna, de svinrika, kör runt runt i sin amerikanska jättebilar. I Albanien tycker han sig höra ett språk talat av ingen utanför landet. Också där sitter männen på rad på fiken, med en raki och kaffe redan på morgonen. Ingenting väntar dem. Allt är ett ingenting. Hårdkokta ägg kan man möjligen också köpa, men det är allt. Och Stasiuk går omkring där luften är "mättad med cigarettrök och sorl och man höll ett slags orörlig helg." Nej, han romantiserar inte. Han registrerar. Det är upp till oss läsare att finna förhållningssätt. 

Zigenarna möter han överallt. Hantverkare, barnrika familjer i ruckel, urfattiga, i förnedringens träsk, människor som lever med vildhundar, öppna eldar, fukt och mögel. Dessa folk , alla dessa olika folk, som lever som om tiden stått still i det som en gång var andra sidan järnridån, den sida där en ekonomiskt stiltje tyngde människor i vardagen, också alla de som skulle uppfylla femårsplanernas mål. Han reser till Ciorans födelseby, erinrar sig rader ur hans böcker, citerar dem men det för inte läsaren närmare orsakerna till först fascism och sedan landsflykt. Stasiuk är en formuleringarnas mästare själv, gång på gång frestas jag skriva ner en enskild mening, citera den, tugga på den därför att den är intill fulländning hopskruvad.

Vad mer kan man säga efter en sådan läsning? Möjligen bara det, att när han säger att han bär på ett mobilt Ungern kunde det möjligen också gälla alla de andra platserna han berättar om: allt är mobilt, men det är också flyktigt, kanske redan på väg att krossas av historien eller att bara upplösas i de där höstliga dimmorna över leran och koskiten.