onsdag 2 maj 2018

Eva Illouz: Israel. Sociologiska essäer (Daidalos, översättning av Svenja Hums)

Foto april 2018: Astrid Nydahl

Hur hedrar människor sina döda? Både individuellt och kollektivt kan vi välja olika vägar. I Israel kanske man glömt bort att ”hopp, inte sorg, är det enda som kan frälsa de döda”, hopp är nämligen det som ”påminner oss om att vi framför allt har skyldigheter gentemot kommande generationer”. I Israel betyder detta att kämpa mot ”dem som vill se oss i ett permanent tillstånd av sorg”.

Jag inleder denna recension med avslutningen i Eva Illouz bok Israel. Sociologiska studier, man skulle nämligen kunna säga att det som genomsyrar hennes texter beskriver just motsättningen mellan sorg och hopp.

Eva Illouz är marockansk-fransk judinna, född 1961. Hon har levt både i Frankrike, dit hon kom från Marocko som tioåring, och i USA, där hon bland annat varit verksam vid University of Pennsylvania, men hon är sedan länge israelisk medborgare, verksam som sociologi-professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem.

I bokens texter ställs den israeliska vardagsverkligheten inför hennes skarpa och kritiska blick. Hon menar att det som höll samman judarna i diasporan under mer än tvåtusen år inte fungerar som statsbildning. Med det menar hon att begreppet ”ahavat Israel” (kärleken till den judiska nationen och det judiska folket), inte går att tillämpa på en statsbildning (kan man älska en statsapparat, frågar hon). Det som höll samman ett folk i förskingringen och gjorde att det kunde överleva förbyts i statsbildningen till förtryck och diskriminering av alla som inte är inkluderade i kollektivet. Det gäller förstås inte bara Israels palestinska medborgare utan också de judar som inte hör till landets privilegierade befolkning, vilken hon anger som de ashkenaziska judarna (av europeisk härkomst). Längre ner på den sociala stegen står judar som hon själv, mizracherna som härstammar från Asien och Mellanöstern. Och för att ytterligare komplicera det så har hon själv betraktats som en ”oäkta mizrach” eftersom hon tillhör ett intellektuellt skolat skikt som kan sin Proust!

Illouz menar att Israels samtida olycka är att statsapparaten styrs av religiösa hänsynstaganden (och särskilt av undantagsregler för de befolkningsskikt som tillbringar hela sina liv studerande och diskuterande religiösa texter och som därför bland annat slipper värnplikten). För att bli ett demokratiskt samhälle måste landet bli sekulärt och universalistiskt. Det senare är en term som fungerar som motor i alla hennes texter. Universalismen kopplas till mångkulturen. Därför skulle den för Israels del tvinga fram en identitet som var israelisk, inte judisk, och därmed giltig för varje medborgare i landet, oavsett religion eller härstamning. Jag drar mig till minnes att författaren Yoram Kaniuk sent i livet drev en process om rätten att i sitt pass få kallas just israelisk. Att han själv blev framgångsrik i det avseendet tror jag inte påverkar det israeliska samhället i stort. Och jag noterar, inte utan intresse, att Illouz ser mångkulturen som lösningen samtidigt som kritiken mot den växer i omfattning och styrka i hela Västvärlden.

Illouz är alltså judinna. Hon är också sionist. Hon markerar tydlig distans till icke- eller anti-sionistiska judar och menar att man alltför ofta ser kritik mot Israel som bottnar i antisemitism. Men hon är också angelägen om att sammanblandningen av Israelkritik och antisemitism ska upphöra. Det är en förolämpning att bli kallad något sådant när man seriöst vill diskutera sitt lands framtid, skriver hon: ”Om sionismen ska förbli ett rättfärdigt och universalistiskt projekt måste vi tänja på gränserna för vår politiska föreställningsförmåga som aldrig förr.”

Allt sedan jag under sent 1980- och tidigt 1990-tal reste i Israel har jag funderat på en aspekt som alltid diskuteras, inte sällan aggressivt och hätskt: Om Israel skapades som det judiska folkets eget land, deras egen nation (och det måste vi anta och utgå ifrån om vi läser den sionistiska rörelsens texter, inte minst  de grundläggande av Theodor Herzl), hur kan vi då samtidigt föreställa oss att landets identitet ska upplösas av en snabbt förändrad demografi? 

Det är ett faktum att Israels palestinier har en långt större befolkningsökning än judarna. Hos Eva Illouz tycks dessa grundförutsättningar helt borta. Hon finner istället den israeliska statens "judiska identitet oacceptabel i dubbel bemärkelse". Med dubbel menar hon att judarnas traumatiska historia inte ska "rättfärdiga att Israel underlåter att följa samma principer som andra liberala länder", och det andra skälet menar hon är att "judendomen varit så mån om att avskärma judarna från icke-judarna" att den inte "har några som helst rättesnören för ett liberalt samhälle". 

Illouz menar att judendomen var mycket uppfinningsrik när det gällde att skydda och hjälpa judarna som förföljt folk, men när den "uppträder som statsreligion blir den ett redskap för en institutionaliserad politik av etnisk renhet". Jag är inte så säker på att det förhåller sig så. Och undermedvetet finns det också hos mig en annan fråga: måste en nation vara liberal för att fungera väl? Är liberalismen det enda svar som postmodernismen erbjuder förföljda folk och nya statsbildningar? Judarna skapade sitt Israel. Det är ett faktum. Andra små folk strävar efter samma sak. 

Kurderna kanske inte vill se ett liberalt Kurdistan. Vill palestinierna det? Ska vi döma efter den palestinska myndigheten eller styret i Gaza så talar väldigt lite för det. Även den lilla albanska nationen gick en annan väg än liberalismens, vilket inte hindrade albanerna att skydda sitt lands judar och gömma dem när de tyska trupperna kom. Liberalism behöver inte vara liktydigt med jämlikhet och frånvaro av orättvisor.

Eva Illouz bok är under alla omständigheter en nyttig påminnelse om att det sedan årtionden pågår en mycket intressant och livsavgörande debatt i Israel. Det hon sätter ord på reflekterar i själva verket en omfattande opinion i Israel, en opinion som motsätter sig politikerklassens ockupationspolitik. Så förhåller det sig trots att Illouz själv förbluffas över bristande solidaritet med de förtryckta och svag opposition mot den förda politiken. Det gör hennes bok till ett viktigt och högst läsvärt dokument om en av vår tids allra mest infekterade politiska, nationella och militära konflikter.