tisdag 22 maj 2018

François Furets stora verk om den kommunistiska illusionen

Landö-ko utan illusioner. Foto: Astrid Nydahl

François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis, översättning av Per Magnus Kjellström).

François Furet (1927-1997) var en framstående forskare med franska revolutionen som sitt huvudämne. Han var ledamot av franska akademien, samt undervisade vid flera universitet, i Frankrike och i USA. Hans sista arbete är en omfattande essä om den kommunistiska ideologin under tiden från första världskriget och framåt. Det som gjort boken kontroversiell är Furets tes att kommunismen och fascismen är två grenar på samma träd.

Han säger att de båda ”bär på oändliga ambitioner, som är både jämförbara med varandra och varandra motsatta, de tror båda på den nya människan men deras människouppfattningar strider mot varandra” och att 
”den totala satsningen på politiken som de kräver och gemensamt hyllar gör att deras strider utkämpas mot varandra i egenskap av oförenliga arvtagare till den borgerliga humaniteten och gör striden ännu mer dramatisk. Det som förenar dem understryker samtidigt deras motsättningar”.
Framför allt är de båda ideologierna krigets barn, och det är första världskriget som förlöser de totalitära lärorna: nazismen, fascismen och kommunismen (och kunde man tillägga, islamismen). Furet är nu inte den förste som pekat på att totalitarismen är en viktigare faktor än de olika blomsterspråken i ideologiernas teoretiska arbeten. Men han fördjupar studien och visar till exempel att det inte alltid är en skillnad i betoningen av klass (kommunismen) och nation (fascismen) dem emellan. Tvärtom kunde Lenin och senare, i ännu högre grad Stalin, understryka det nationellas betydelse. Stalins uttalade ambition var att återskapa ett starkt ryskt imperium.

Furet säger att ”Lenin och Mussolini härstammar ur samma politiska familj: den revolutionära socialismens.” Idéerna bygger på föreställningen om revolutionen i dess mest radikala form. Lenin, säger Furet, hade en subversiv häftighet och en smak för våld. Mussolini attraherades av det och hans besatthet av tanken att få gripa makten blir tydlig när han står på höjden av inflytande över italiensk socialism, åren 1912 till 1914. Men Furet betonar att Mussolini fann den revolutionära glöden i något som ligger nära syndikalismen, medan Lenin fann den i en populistisk rysk tradition och i bolsjevismen.


Jag skulle rekommendera den som studieobjekt. Det finns i bokfloden kanske ingen angelägnare bok om detta ämne. Den sammanfattar nittonhundratalets tragedier, den gör sambanden tydliga och den kan därför också peka framåt. I denna epok, där optimismen efter murens fall totalt förskingrats, och då ideologierna urvattnats till förmån för en extrem tilltro till marknadsmekanismerna, ser jag Furets essä som ett upplysningarbete i ordets bästa mening.

När han avled 1997 skrev Tony Judt (som bland annat finns här i den gamla bloggen) en minnestext i New York Review of Books. Låt mig bara citera en kort passage:
”François Furet was no ordinary intellectual, and no ordinary historian. In his younger days, like so many other French historians and writers of his generation, he was a member of the French Communist Party. He left the Party in 1956, resigning in protest at the Soviet invasion of Hungary; as he would later acknowledge, “It was the most intelligent thing I have ever done.” Furet’s experience in the French Communist Party shaped his personal and scholarly concerns for the rest of his life.” 




Inga kommentarer: