lördag 12 maj 2018

Henrik Bach: Konfrontationskurs Tidehverv og den guddommelige komedie (Gyldendal)

Omslaget till Bachs bok.

I februari 2014 kunde man i danska Kristeligt Dagblad läsa:
”Svend Andersen, professor i teologi ved Aarhus Universitet, forklarer, at folkekirkens lave udgifter til socialt arbejde passer perfekt til tidehvervs teologi. At påstå, at kristne har et særligt socialt ansvar i samfundet, er noget af det værste, du kan sige i en tidehvervsk sammenhæng. Tidehverv står for en slags jantelovskristendom, hvor man ikke skal tro, man er i stand til at gøre noget godt, for vi er jo alle syndere. Og kirken skal under ingen omstændigheder agere som en godgørende anstalt, siger han. En tidehvervsk forståelse af kirkens opgave er ifølge Svend Andersen udelukkende at forkynde evangeliet at fortælle mennesker, at de er syndere, men de får Guds tilgivelse.”
Man skulle kunna säga att detta är en vanlig, i det närmaste banal, föreställning om Tidehverv. Jag har sett den åtskilliga gånger.
Vad säger Tidehverv själva om saken? Så här skriver de bland annat under rubriken Tidehvervs anliggende:
Tidehverv - det er gammeldags luthersk kristendom i en tid, der er alt for moderne til at respektere det elementært menneskelige: at være et enkelt menneske mellem fødsel og død og i ansvar og skyld. 
Tidehverv er derfor umoderne, for Tidehverv undsiger den modernitet, der er et andet ord for overfladiskhed. Tidehverv er derfor også reaktionært, for Tidehverv reagerer imod den dyrkelse af udviklingen og fremskridtet, der betyder åndelig tomhed og personlig uansvarlighed.”
och:
”Men anliggendet er det samme som fra begyndelsen: med udgangspunkt i evangeliet om Kristus at være livet og næsten tro.”
Man kan jämföra detta med Gustav Brøndstedts artikel i det allra första numret som utkom i oktober 1926:
” Kirkeligt i gængs Forstand maa man ikke vente, at vort Tidsskrift bliver; vi mangler bestemt 'Præg' og 'Farve', ja vi har end ikke Kategorierne i Orden; vi mangler Evnen til at holde os til 'Sagen', vi forstaar ikke at drage Grænserne mellem kirkeligt og ikke-kirkeligt Stof. Men bliver Bladet i nogen Maade et kristeligt, da bliver det gennem Synspunktet, ikke gennem Stoffet, - gennem Sigtet mere end gennem Meninger. Was Christum treibt, det er kristeligt. Af Øjeblikket er vi kaldt frem, om vi end gennem en Del Aar har haft noget paa Hjerte. Skal vi bruges, er det af Øjeblikket - dér vender Tiden nu. Men derfor kan Øjeblikket jo godt blive langt. Hvor det er Alvor med den Enkeltes og med Slægtens Liv, er man altid "mellem Tider". Og dybest set mellem to Tider: vor egen og Guds.”



Tidehervs hemsida. Skärmdump


Vad kan man då säga om Henrik Bachs nyutkomna bok Konfrontationskurs Tidehverv og den guddommelige komedie (Gyldendals, Köpenhamn)?

Två saker slår mig omedelbart: till skillnad från de kyrkor som betraktas som allmänt protestantiska i Sverige (Svenska kyrkan) och Danmark (Folkekirken) – där man hellre än predikan bjuder på rockkonsert, bingo och trevnad – så är Tidehverv självklart på konfrontationskurs. Vad skulle de annars tjäna till? Då måste man också tillägga att konfrontationen är varje kristens plikt. Så har det varit sedan Jesu tid. Hade det inte tillämpats konfrontation kunde alltsammans redan på hans tid ha självdött som en sekt utan att ens ha blivit ihågkommen i historieböckerna, än mindre inom teologin.

Jag har själv under många år läst texter från Tidehverv-kretsen. Jag är inte ovetande om det faktum att prästerna Søren Krarup (f.1937) och hans dotter Katrine Winkel Holm (f. 1970) är två generationer ledande inom kretsen. Men man måste komma ihåg att det var Søren Krarups far Vilhelm Krarup (1904 – 1999) som var en av de tongivande vid sidan av Niels Ivar Heje (1891-1974), Tage Schack (1892-1945), Gustav Brøndsted (1885-1959) och Kristoffer Olesen Larsen (1899-1964). 

Mot den bakgrunden finner jag förstås boken av Bach mer än intressant. Den är polemisk och ibland raljant i tonen, men det tror jag inte att någon betraktar som ett minus. Snarare är det egenskaper som står i samklang med Tidehverv-andan (också i Bachs konfrontation).

Vid sidan av det teologiska arbetet har Søren Krarup och hans dotter Katrine Winkel Holm under en lång rad år verkat politiskt och kulturellt i Danmark. Fadern var en pionjär i invandringspolitiken och kritiserade på ett tidigt stadium den politiska klassens kurs. Han blev på äldre dagar också Folketingsledamot för Dansk Folkeparti tillsammans med prästkollegan Jesper Langballe (1939-2014), kusin till Søren Krarup. Hela familjen Langballe var aktiv under den nazityska ockupationen av Danmark, Jespers far Mogens Marquard Langballe og hans hustru Agnete Langballe räddade många judar till Sverige. I Ålborg arbetade de senare underjordiskt i motståndsrörelsen.

Tidehverv nr 1/ oktober 1926

Det som förenat dessa människor i vår tid är arbetet för yttrande- och tryckfriheten i Danmark och motståndet mot islam och islamismen. Det är alldeles logiskt att man funnit dem tillsammans med Lars Hedegaard och Helle Merete Brix i arbetet med Trykkefrihedsselskabet (man kan också nämna att det är denna krets som betytt så mycket i upplysningsarbetet om konstnären Lars Vilks och hans situation som dödsdömd av islamisterna).

I Henrik Bachs bok får vi bekanta oss med personer och organisationer som i herrans många år hört och hör till Tidehverv och alla de diskussioner, skilda ställningstagande och polemiker som gjort att fenomenet är i hög grad levande i dagens Danmark. Jag rekommenderar därför hans bok till läsning. Om man dessutom går in på Tidehvervs hemsida finns där alltid intressanta essäer och artiklar som är fria för läsning.


Behöver jag säga att vi inte har någon motsvarighet till Tidehverv i Sverige?