onsdag 23 maj 2018

Makt. Vanmakt. Motmakt?

Den alltför bekanta väderkvarnen. Foto: Astrid Nydahl

Att tillhöra en så kallad "opposition" är att erkänna den politiska klassens verklighetsbild och problemformulering. 

Att gå bortom - gömd, undandragen, utstött, solitär eller något femte - är att vägra erkänna, det eller något annat som utgår från  den politiska, ekonomiska och ideologiska makten.

Att spela med i det politiska spelet är att erkänna villkoren för yttrande-, åsikts- och tryckfriheten. Att vägra delta i spelet är att tillämpa dessa friheter bortom den politiska klassens maktsfär och vetskap.

Medspelaren uppfattar också gummilagstiftningen som en del av makten, han lyssnar och opponerar sig, hörsammar kallelser till någon myndighet, infinner sig och svarar artigt, men med falska argument på frågor, som om han verkligen hade en tro på att orwellska tillstånd är reellt verksamma. Det är de bara så länge man spelar med. 

(Den som vill tala med mig måste hämta mig och i sådana fall besvarar jag inga frågor.)

Om man gör det förstnämnda - erkänner och anpassar sig till den politiska makten - hamnar man i knäet på någon härskare av större format (Putin, Trump och andra), blir dennes megafon och tror sig tala "mot" - det man gör är ändå alltid att spela med.