torsdag 21 juni 2018

Att kamma noll och gå vidare...

Vid Levrasjön. Foto: Astrid Nydahl

Vad är ett antiklimax? Det finns många olika sorter förstås. En sort kan beskrivas som att kamma noll. Vad är innebörden av att kamma noll?

Jag har (hade) två bokprojekt kvar att genomföra. Det första var inplanerat med start från nu i sommar och skulle bland annat innefatta en resa till engelska Liverpool. Det andra stod i kö. 

(Min plan var att om det första projektet inte skulle bli genomförbart skulle det andra lyftas fram - med böcker, dokument lagrade i datorn, och annat för läsning och studier. Så kommer det att bli).

Idag fick jag avslag på min ansökan om resestipendium. Det fanns så mycket som talade för ett beviljande, men det blev ingenting av. 


Det innebär att jag lägger ner mitt Mersey-projekt. Liverpool får vänta. Kanske i en oviss framtid kan det bli aktuellt igen att skriva om vägen från All My Loving till Allahu akbar.


Reservplanen sätts i verket. Jag kommer från och med nu och året ut att ägna mig åt det. Närmare än så vill jag inte beskriva det. Men det kommer att synas till och från här i bloggen.  

Ett antiklimax får aldrig innebära kapitulation. Inte heller den här gången. Det lärde jag mig tidigt i livet som frilansande kulturjournalist. Om en dörr stängs måste andra stå på glänt eller vara helt öppna.

Den engelska musikkultur som jag växte upp med har fått symbolisera ett samhälle som långt ifrån var harmoniskt, men som ändå hade en stabilitet grundad i industrisamhällets arbetarklass och dess värderingar. Det engelska samhälle vi ser idag - framvuxet också i vårt arma Sverige - är djupt splittrat och utsatt för ständiga hot, inte minst från böneramsornas folk. Om det finns det alltid skäl återvända.