måndag 4 juni 2018

Feg, dåre eller något tredje?

Foto: Astrid Nydahl

Det man en gång tappat är för alltid förlorat. Så är det. Har man tappat sitt självförtroende är det ingen mening att man går ut bland människorna för att finna det. 
Camus skrev: ”Frid vore att älska i tysthet. Men så finns samvetet och personen; vi måste tala. Att älska blir ett helvete.”
Om man tar Camus på orden som man gör med de döda, så måste man förstå innebörden. Den som tappat sitt självförtroende kan inte älska. Att älska är livsfarligt, det kräver inte bara ett språk, det kräver motsatsen till tystnad. Vem förmår det?
"Den som förlorar hoppet om skeendet är feg", säger Albert Camus. Men så tillägger han: "Den som hoppas på människan och hennes villkor är en dåre." 
Kriget rasar för fullt när han gör denna anteckning i september 1943. Året därpå arbetar han hårt för motståndsrörelsens tidning Combat, som redaktör och skribent.

Kan man inte just här tala om en kämpande pessimism? Att aldrig göra sig några illusioner, men ändå aktivt ta del.