onsdag 13 juni 2018

"Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig"

Foto: Astrid Nydahl
”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” Ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011

Jag är benägen att hålla med Carpelan. Visst är det melankolin etcetera, och med den en stark känsla av åren bara rusat förbi, som är starkast, just för att den är lyckans kärna. Hur är denna paradox möjlig? Den är möjlig därför att stadiet före den klara tanken är olycklig, eftersom den är ett sökande och ett irrande som ännu inte kan formuleras. Med melankolin kommer klartanken. Melankolin befriar från illusioner. När jag för snart 25 år sedan började mitt nya liv – det andra – hade jag klampat rakt in i denna klarhet utan att genast förstå det.

Först nu ser jag trots sjukdomarna dessa lyckans ögonblick. 

"Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig."