torsdag 14 juni 2018

Kerstin Ekman: Gubbas hage


Kerstin Ekmans nya bok är något i svensk litteratur så ovanligt som ett språkligt och innehållsmässigt mästerverk. Vem hade kunnat mäta sig med henne i det avseendet? Få nu levande svenska författare, den saken är klar. Kanske kommer man att tänka på Sara Lidman eller tidigare generationers mästare som Harry Martinson och Eyvind Johnson.

Kerstin Ekman är ingen missionär. Men det hon skriver gör så starkt intryck att man faktiskt vill lära av henne. Det gäller såväl hagen kontra trädgården som köttfabriken kontra egenfält vilt. Att hon ofta med vibrerande underton skriver om trädgårdskulturens vansinnigheter blir efterhand alldeles självklart. Hon praktiserar något helt annat i Gubbas hage. Tack och lovar saknar jag egen trädgård, men måste se över vad det är för kött jag äter.

Ska en bok leda till sådana tankar? Inte nödvändigtvis. Men det är ingen minus i en bok så full att poetiska och av skönhet laddade vandringar och sittningar i ängs- och skogsmark. Bland djuren man minns är det kanske främst hennes hundar som gjort intryck. Kerstin Ekman vänder sig med goda argument mot det oskick som förmänskligandet av hunden innebär. Hon är inte villig att kompromissa på den punkten och väljer att samleva, samarbeta och trivas ihop med dessa djur. Att de är kloka och läraktiga gör dem inte till människor.

Ekmans lärdom möter vi inte minst i hennes återkommande läsningar. Här blir de alla samtida med oss: Horatius, Vergilius och andra. Senare läser och lär vi av Thoreau - han är självklar i sammanhanget - och Wordsworth. Linné är en annan kamrat i vandringarna, det är också naturforskaren och prästen Clas Bjerkander från 1700-talet, och så alldeles nyss bortgångna Lars Gustafsson, liksom helt samtida poeter ur olika generationer (det är mycket stimulerande att se hennes framhävande av Bruno K. Öijer och Lennart Sjögren). Ekmans landskap är det viktiga, och om det kan hon skriva rader som dessa:
Jag har skogen tätt inpå mig och när jag ser ut genom fönstren i mitt arbetsrum hör jag Sigbjörn Obstfelders ord inne i mig: 'Skoven staar og mumler. Hvorfor mumler den?' Håller den på att krypa på oss? Än så länge är Gubbas hage en liten slåtteräng. Vi var ju tvungna att ge upp med betesdjuren eftersom deras gnag på träd och buskar och deras idoga kvävegödsling blev för mycket för den lilla ytan.
Så ser sakligheten i hennes bok ut. Den fungerar så väl ihop med de mer poetiska avsnitten:
Ängsbräsman är en liten skönhet. Hennes vithet kan inte smutsas. På de fyra kronbladen finns mörklila strimmor. På kanten av diket mellan vår åker och grannens hästhage är ängsbräsman vit, lite längre bort mot Skillnan är hon ljusrosa.
Men är inte också detta saklighet? Jo, men det är också fråga om en beskrivning som doppats i poesi. Ekman ser och erfar den naturliga skönhet som finns runt oss, den som numera måste organiseras som "turism" och "semester" men aldrig som livsvillkor. Vill man bli en liten smula klokare på dessa omständigheter är Gubbas hage självklar läsning.