 |
| Foto: Anders Johansson |
Som alla
landskap gör Stora alvaret oss sorgsna därför att det förminskar människorna.
Men det är en upphöjd sorgsenhet; så stiliserat vackert är landskapet att det
ger oss en illusion av varaktighet.
Det föreligger
en avgörande skillnad mellan att å ena sidan tala om Stora alvaret och å den
andra förstå det. Kan vi förresten någonsin identifiera oss med ett landskap?
Man måste föreställa sig ett längre historiskt perspektiv och kanske tänka sig en man och en svankryggad
häst vid horisonten, rök ur skorstenar, några fårhjordar med vaktare; djuren
vallades hela dagen på bete i det trädlösa landskapet och stängdes på kvällen
in i ett fårhus. Människor och djur avtecknade sig som silhuetter i det
trädlösa landskapet. Väderkvarnarnas konturer får vi inte glömma. De tillhörde
horisonten lika mycket som de enstaka vindpinade träden. Jakten på det som var
brännbart var ett alltid närvarande och plågsamt problem. De fattiga i detta
landskap, och de var många ännu under början av det förra seklet, hade sin hunger och trötthet gemensam.
Vad talade
människorna om som bodde i byarna och på malmarna runt Stora alvaret? Vissa
saker, sådana som Gud och döden, var nog för stora att nämna vid namn.
Landskapets estetiska kvaliteter eller brist på skönhet var nog inte heller något
som dryftades. Säkert samtalade man mest om det som var ändamålsenligt, om
möjligheterna, om att överleva, om att färdas torrskodd över vattensjuk mark om
våren.
Man vandrade
till fots, och den som måste gå långa vägar får inte vila länge. Men det fanns
märken, kanske ett flyttblock, där man tog sig rätten att stanna till en stund,
och ett ögonblick lägga ifrån sig sin börda.
Allt var
egentligen avlägset på Stora alvaret, kyrktornen, byarna, människorna. När man
äntligen kom fram hade man den långa återvägen att beträda. Det enda som kunde
rättfärdiga de många och tröttsamma stegen var tanken på att komma hem. Att
komma hem kunde också betyda att komma till himlen. För många av de fattiga och
svältande var detta det stora hoppet. Vilka ord använde man för detta? Dristade
man sig till att säga - ”komma till himlen” eller sa man det på något annat
vis? De starkast troende sade nog ”komma hem”.
Det vindpinade,
om sommaren torra landet, gjorde människorna törstiga, så mycket mer som maten
var salt för att kunna förvaras och stå sig under långa tider. Det torra,
ofruktbara var en passage, som måste övervinnas. En källa var en möjlighet.
Källans vatten var alltid en gåva, en attraktion, kanske ett mirakel. Söker vi
oss inte alltid till vatten? Kanske närmar sig livet och döden varandra vid
tanken på en vattenkälla: att inte hinna dit eller att försvinna i dess djup
utan spår och uppgå i jord och himmel.
Vid källan
möter man sitt eget liv – och generationer av andras; människors och djurs. Där
förtätas hela nejden till något här och nu och något samtidigt bortklingande,
som en röst i fjärran. Källan gör det möjligt att förstå något som inte kan
sägas med ord och liknar på så vis himlen. Kanske ger den anledning till tankar
som går långt bortom människors egentliga vardag och karaktär, och inger därmed
en smula hopp.
Att se ner i en
källa kan vara som att betrakta ett äldre fotografi; en svag rörelse är
skönjbar, och en stor stillhet. Vi ser något som både finns och inte finns. På
fotografiet har motsättningar utjämnats; människorna har samma specifika vikt.
De uttrycker alla, precis som vattenbubblorna som når ljuset, en stor
förvåning; som om de plötsligt befann sig i ett nytt element.
På Stora
alvaret är man egentligen ingenstans. Man är alltid på väg, kanske tillbaka
till något; till historien, barndomen, en midsommarafton i ungdomen. Den vida
slätten kanske skrämmer oss därför att den gör oss anonyma. Långt där ute, mitt
i ingenstans, har det hänt att jag börjat sjunga bara för att försäkra mig om
att jag finns. Som om jag med orden ville validera mitt liv. Det är
motsägelsefullt eftersom det här landskapet egentligen gör alla ord
överflödiga. Det passar sig inte med fagert tal eller pladder ute på den stora
heden. Kanske är det därför vår tid inte gärna uppsöker den? Men alvaret har
ofta gett mig den känslan att jag befinner mig på flera platser samtidigt –
kanske i min sjöbod i Kalmar, men så påverkad av hedens stränga skönhet och
ande att jag ser den livs levande framför mig.
Solen och havet
och döden är unika eftersom de sätter ramen för våra liv. Och, vill jag
tillägga, friheten. Vad betyder frihet? En klassisk definition är frihet från
hinder. I dag när rörelsen med hjälp av maskiner nästan blivit ett självändamål
är det lätt att se paradoxen: för 1800-talets människor vid kanten av Stora
alvaret var rörelsen, förflyttningen till fots, en nödvändig del av livet, ofta
en plåga. Det kan räcka med att titta ner i historien och följa fattigfolket på
östra Ölands malmar när de till fots gav sig av över alvaret med fisk eller en
korg med några ägg, som skulle säljas på fastlandet. Många var så fästa vid
detta landskap att de föredrog nöd framför emigration. Men landskapets egna
rörelser är små och nästan osynliga, medan staden hela tiden själv är i
rörelse, genom att byggnader kommer till och andra försvinner, gator ändrar
utseende; för att leva med i en stad måste man själv vara i rörelse. Att
återvända till en barndomsstad efter många år är att återvända till en dröm om
den.
Naturligtvis är
det i grunden alldeles omöjligt att sätta ord på landskapet. Förklara det går
inte såvida man inte nöjer sig med geologin, botaniken eller någon annan
avgränsning. Men tolkning är å andra sidan onödigt för upplevelsen. Det är inte
möjligt att förklara det stora enkla. Eller, för den delen, högsommarens vind
och ljuden från gräshopporna, som flyger över den torra marken. Kanske är det
så att allt detta ljuder starkast och mest fulltonigt inom vandraren?
Våra idéer om
saker och ting är nog vid närmare begrundan halvt om halvt känslor. Landskapet
har en emotionell kvalitet som det är omöjligt att analysera och påstå att den
är glad eller sorgsen, lycklig eller olycklig. Mycket kan vi nog ha synpunkter
på, men landskapet bara är. Det hindrar inte att vi ständigt, med oss själva som
utgångspunkt, försöker läsa vår omgivning. Vi strävar efter att finna likheter
mellan oss och andra, och vi vill att landskapet ska ha en mänsklig
temperatur.
I konsten tar
vi oss rätten att betrakta naturen sådan vi vill att den ska vara. Det är ett
sätt att tvinga verkligheten att foga sig efter oss. Men det är landskapet och
naturen som får sista ordet.
Man kan gripas av den
tanken, att just så här såg världen ut innan historiens ridå gick upp. Stora
alvaret är fortfarande ett hårt, vackert, rent, ödsligt landskap. Det är
himlen, lärksången och den kupade jorden ut mot havet, som kanske djupast
griper tag i vandrarens tankar och föreställningar. Det flödande ljuset tillhör
prärien, men det är också oceaniskt; havet är nära. Skalan är nu en gång sådan
att allt måste bli opersonligt och bortom det mänskliga. Men det är just det
som gör detta landskap så vackert, och för den som lärt känna dess väsen så
intagande, att det aldrig släpper sitt grepp. Stora alvaret är ett land, som
inte riktigt vet var det hör hemma, ett slags ingenmansland; det är en liten
värld utanför världen, nära men ändå fjärran. Här förenas på ett särskilt sätt
naturens och människans liv. Och där landet slutar möts himmel och hav i en
explosion av ljus. Det är ett landskap, som det är lätt att skrämmas bort från.
Men man kommer tillbaka. Man kommer alltid tillbaka. Det är denna magi som är
det öländska världsarvets verkliga potential. Och ett världsarv har bedömts
vara av omistligt värde för hela mänskligheten
