onsdag 4 juli 2018

Tankarna rör sig kring döden

Foto: Astrid Nydahl

Döden kom i flera olika gestalter de gångna veckorna. Jag tar fram Montaignes essäer i Jan Stolpes översättning och läser ur första bokenkapitel 19, Att filosofera är att lära sig dö:
"Enligt tingens normala ordning lever du sedan länge på särskild nåd. Livets vanliga gränser har du lagt bakom dig, och för att inse att det är så behöver du bara räkna efter hur många fler det är bland dina bekanta som dött före din ålder än de som har uppnått den; räkna upp dem som adlat sit liv med berömmelse och jag slår vad om att vi hittar fler som dött före trettifem års ålder än efter."
Ja, jag gör precis som Montaigne säger. Tankarna skrämmer mig, inte minst för att min mamma dog 64 år gammal. Jag har själv just fyllt 66. Och så kan jag fortsätta jämföra.

Ur Tobias Dahlkvist mycket läsvärda bok Eremiten i Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst citerar jag:
"I Bekännelser och bannlysningar, det vackra ålderdomsverket där levnadskonsten är mer konsekvent genomförd än någon annanstans, konstaterar han: 'När man dör blir man världens härskare.' I samma skrift gör han också en reflektion om användandet av tanken på döden: 'Ingen tanke är mera upplösande eller mera förstärkande än döden. Utan tvivel är det på grund av denna dubbla egenskap som man tuggar om denna tanke tills man inte längre kan undvara den. Vilken tur att i ett och samma ögonblick möta ett gift och ett botemedel, en uppenbarelse som dödar och som gör levande, ett stärkande gift.' Detta tema, att tanken på döden både skakar om människan och ger henne medlen att hantera denna omskakning, är av central betydelse för Cioran."
Och vill jag tillägga: kanske för oss alla? Döden har sedan den 10 oktober 2014 fått en helt annan betydelse i mitt liv. Aldrig har jag ägnat så mycket tid åt att tänka på döden. Den som tog Tobbe ifrån oss, men också den egna, den som kan komma precis när som helst. Och det är ju den vi måste förbereda oss på. Leva varje dag som om det var det självklaraste att just döden måste få ta sin plats. Dahlkvist talar rentav om att dödsskräcken för Cioran blir "livgivande."
"Tanken på döden är alltså praktisk för Cioran. Den är en skyddsmekanism mot en irrationell fruktan. För som Cioran konstaterar i Den onda demiurgen: 'I teorin kvittar det mig lika att leva eller dö; i praktiken hemsöks jag av all den ångest som skapar en avgrund mellan livet och döden.' Men hur irrationell dödsskräcken än är - och för den som likt Cioran menar att det vore mycket bättre att aldrig ha fötts är det svårt att inte beteckna dödsskräcken som irrationell - behövs ett sätt att hantera den. Och Cioran försöker alltså göra detta genom att tänka på döden precis som hans läromästare inom den praktiska filosofin gjorde."

Mer om döden just dessa dagar finner du här och här. Det var ju Kate Larsons död som utlöste tankarna ånyo.