onsdag 8 augusti 2018

Nationalism och drömmar som substitut för religion och ideal


I en mycket avlägsen tid fördes en diskussion om huruvida Sverige borde vara med i EU. I den diskussionen framhölls det att ett medlemskap skulle minska spänningarna och lyfta fram det som förenad Europas olika folk och nationer.

Hur har det blivit? Jag skulle vilja påstå att det gått käpprakt åt - nationalism! Den giftiga, all tankeverksamhet förgiftande nationalismen är idag steget före allt annat. Jag har svårt att se ett enda EU-medlemsland där inte de nationalistiska rörelserna föds och växer till.

Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism.

Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering.

En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egna rätten på andras bekostnad. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv givit oss. Vår plikt är att värna friheten. 


Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av nationalismen. Om vi t.ex. tror att den nationella rörelse som vuxit sig stark i Sverige skulle kunna lösa ett enda av dessa akuta problem bedrar vi oss själva. Det enda den förmår är att hojta och sedan tystna inför valaffischer som ser ut som mode- och livsstilsannonser.

Allt upptänkligt, hederligt granskande och ifrågasättande av politiska lögner, myter och drömbyggen måste finnas vid liv denna sista månad före valet. Om vi inte ens förmår avvisa det förflutnas så kallade lösningar kan vi lika gärna mötas i en massgrav. I den kommer vi inte bara att känna igen det förflutnas despoter utan också dagens manipulativa makter. Är det något att se fram emot? 

Det enda valet - att avstå från att rösta den 9 september - är betydligt viktigare än alla andra. Genom att avstå meddelar vi makten att vi inte erkänner villkoren. 

Om vi däremot röstar meddelar vi den att vi är överens om den rådande ordningen och att vi i allt väsentligt bejakar och hyllar den.