tisdag 6 november 2018

Vilks-maximen om alltings fördel. Befolkningsändring i den lilla byn

Högvatten vid Östersjön. Stranden försvunnen. Foto: Astrid Nydahl
Ska man leva efter principer eller efter ombytliga infall? Svaret är kanske inte alldeles svårt att finna. Jag har däremot haft problem med att ta till mig Vilksmaximen "Allt är en fördel". Det krävs en mild människonatur för att till fullo leva efter den. Och den har han förstås själv, den gode konstnären som dömts till evigt gömsle - med tillhörande livvakter - av mordiska religionsutövare som satt ett pris på hans huvud.

På väg till kliniken passerade jag idag Gallerian och vid en av ingångarna till den helt tomma tredje delen hade en vuxen man lagt sig på knä för att be. Jag följde honom en stund och när han reste sig och höll sina öppna händer framför sig kunde jag bekräfta vilken religion han tillhörde. I mitt inre skakade jag på huvudet och gick vidare.

Så möter jag andra som tillhör just den religionen och ser bara vänlighet och generositet. Byn vi bor i har ju genomgått en radikal förändring på bara några år. När vi flyttade in för sexton år sedan var det svenskar i varje hus. Några av dem mycket gamla, andra unga barnfamiljer. Så började de äldsta flytta till serviceboenden, några av dem har gått bort. Inflyttningen från den muslimska världen är idag påtaglig. 

Först in var familjen från Gaza som nu driver bilverkstad i den gamla smedjan och bor i olika konstellationer i tomtens två hus. Den yngsta kvinnan där pratar vi med nästan varje dag när hon tar bussen med lillgrabben till dagis. Hon kom farande direkt från tumultet i Kairo under den så kallade arabiska våren och är lika öppen som vilken annan kvinna som helst, alltid rar och vänlig och mycket snar att skratta åt alla skämt. 

En ganska ny familj av oklar arabisk härstamning har byggt ett helt nytt,vackert ställe bredvid det befintliga huset, som de hyr ut. Far i familjen hade jag sällskap hem med idag på bussen. Idel vänlighet. Han uppmanade mig att hälsa frun. Och strax bredvid honom bor en familj med syrisk-blandad bakgrund. 

De helt små barnen har blivit fler. En av de små pojkarna knackade förstås på under den där märkliga, amerikanska festen. Han grävde lycklig i godisskålen när jag sa att han fick ta så många han ville.

Var skulle gränsen gå för denna förändring, då jag inte längre skulle vilja vara en del av den? Det skiftar, från dag till dag. Ibland tänker jag att en moské här skulle vara outhärdlig. Det finns flera stycken inne i stan, punkt. Ibland tänker jag att om dessa människor bara ligger på knä i utrymmen jag inte kan se får det gå an.

Nå, kanske har Vilks mer rätt än jag velat tro? Jag behöver inte alltid blotta min innersta rädsla, motvilja och oro. Just nu gör jag det bara här hemma i huset. Det får också gå an.

Inga kommentarer: