onsdag 5 december 2018

Michel Ekman: Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Svenskt och finskt hos åtta finlandssvenska författare 1899-1944 (Svenska litteratursällskapet i Finland)

Helge å, Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl

Som autodidakt har jag alltid värjt mig mot det akademiska. Det jag läst av litteraturanalys är en liten rännil i den flod av litteratur jag omgivit mig med i hela det vuxna livet. Undantag finns förstås. De som gjort motstånd eller skrivit i opposition mot sin tid har jag läst och skönlitteraturen har allt mer trängts undan av essän och andra texter som rört sig utan hinder i tid och rum.

En av de finlandssvenska litteraturkritiker som också varit verksam i Sverige, Michel Ekman, har sedan tidigare tilltalat mig. Hans texter på Svenskans kultursida skiljde sig från den av okunnighet och slapphet präglade svenska kritikerkåren. Hos Ekman finns det utrymme för både allvar och passion.

Ekmans bok har jag just läst. Det är förvisso akademiska litteraturanalyser och ibland tycker jag att framställning är lite seg. Men här finns enskildheter som är mer än intressanta och som jag gärna fördjupar mig mer i. Texterna visar på en stor förtrogenhet med ämnet och en vilja att se hur svenskt respektive finskt stått i förhållande till varandra utifrån enskilda författarskap och tidsepoker. Bokens skildrar 1900-talets första halvsekel med Arvid Mörne, Jacob Tegengren, Jarl Hemmer, Gustaf Mattsson, Sigrid Backman, Bertel Gripenberg, Elmer Diktonius och Rabbe Enckell som fixpunkter. Arbetet ingick i projektet Tidig finlandssvensk litteratur som Svenska litteratursällskapet drev 2007-2009.

Boken inleds med en framställning av hur de finska respektive svenska identiteterna växte fram och därför också med uppkomsten av den finlandssvenska litteraturen. Dess första fråga slår an en viktig ton också för vår egen tid: ”Hur vet man vad ens fosterland är?” Ekman säger att frågan var nödvändig i och med tidens nya krav och citerar vad Zacharias Topelius skrev 1985 om det man inte betraktade som fosterlandet: ”Jag kan gå vilse, där jag aldrig har varit. Ingen känner mig där, och jag känner ingen. Huru kan jag älska det främmande landet.”

Här står Finland mitt emellan ryska stormaktsintressen och ”de band som knöt Finland till Sverige”. Vare sig folket eller dess herrar hade tillfrågats inför den nya situationen, skriver Ekman. Nu var man ett ”autonomt storfurstendöme under den ryske kejsaren”. Det är härifrån författaren sedan tar oss med åren ända fram till 1944. Det är sannerligen en spännande epok, full av strider, lidanden och nya situationer. I litteraturen speglas allt det tumultuariska genom Michel Ekmans citat och resonemang.

Att jag här inte djupare går in på vilka dessa är, beror helt enkelt på min egen skrala kunskap om utvecklingen och förändringarna. Men genom kapitlet om 
Rabbe Enckell, ”Det oöverskådliga landskapet”, vill jag ändå ge en liten bild av hur boken ser ut.

Ekman börjar med bilden av det finska nationallandskapet, ”det är vyn från ett högt berg över insjöar och skogar, gärna med tallar i förgrunden”. Han säger att detta är Runebergs och Topelius landskap, gång på gång ”upprepat av generationer av författare och bildkonstnärer från mitten av 1800-talet. Det var det utpräglat finska landskap som togs i bruk för den nationella väckelsens behov. När svenskhetsrörelsen skapades och behovet av att profilera sig mot det finska Finland uppkom blev symbollandskapet istället kusten och skärgården med sina karakäristiska naturförhållanden.” Ekman understryker dock att många av de svenskspråkiga författarna kände sig främmande för denna ideologistyrda bild, och därför föredrog de inte sällan att förlägga sin diktning till platser utanför Svenskfinland, t.ex. ”Helsingfors, Italien eller Savolax.”

För Enckell blir naturen viktig, men han eftersträvar inte objektivitet eller opersonlighet. Han vände skärgårdsmiljön ryggen och talar om dess ”överdrivna patos och gudaskrammel.”

Han är trogen ögonblicket, till synes en modern och ensam människa. Den nya tidens författare stiger fram, frikopplad från nationell romantik och kollektiva identiteter. ”Hans porträtt präglas av distans och främlingskap” säger Ekman. Avslutningsvis: ”Naturen som en bild av förvirring och oklarhet inför livets frågor, och främlingskapet inför de människor som omger huvudpersonen, har funnits i Rabbe Enckells prosaberättelser ända sedan begynnelsen med Tillblivelse.” När jag läst detta kapitel är jag så pass införstådd med omständigheterna, att jag kan ta till mig den djupare innebörden i påståendet att de femtio åren mellan 1899 och 1944 varit ”en mycket dynamisk tid, både för de svenskspråkiga i Finland och för den litteratur som så småningom etableras som finlandssvensk.”

Just som den atomiserade och förvirrade 2000-talsmänniskan, inte minst här i norra Europa, famlar efter lösningar och framgångsvägar får vi också se hur den nya nationalismen växer sig stark. Det som tycks förena de nationella rörelserna är att de förenklar identitetsfrågan till att gälla något så basalt/banalt som ögon- och hudfärg. Att en nationell identitet idag ser ut på ett helt annat sätt än den gjorde under det första halvseklet på 1900-talet utesluter också sådana resonemang.

I litteraturen kan vi finna en annan väg, som förenar identitetens grund (nation, språk, historia) med dess moderna uttryck. Det är inte detsamma som att acceptera en värdeliberal, nihilistisk eller en historielös människobild, tvärtom tror jag att man utifrån den kan bidra till en syn som framhäver de egna traditionerna och visar hur sammansatta de är, både i tid och rum.

Vi vet också idag att den finlandssvenska gruppen befinner sig under hård attack från vår tids aggressiva fennomani. Michel Ekmans studie är inte minst mot den bakgrunden viktig också för oss som lever i Sverige och talar svenska.


Inga kommentarer: