lördag 15 december 2018

Haveri i verkstaden

Ivösjön vid Korsholmen norr om Bromölla idag. Foto: Astrid Nydahl
I fredags havererade min Mac. Två år gammal var den. Inköpt för ett stipendium 2016. Jag skulle uppdatera till den senaste versionen. Efter många timmar meddelades jag att installationen misslyckats. Jag skulle trycka på omstart av datorn. Sedan dess får jag bara två reaktioner. Båda visas som text mot svart bakgrund. Andemeningen är glasklar: datorn går ej att öppna igen.

Alla mina bilder är borta. Musiken också. Men allt textmaterial hade jag varit klok nog att lägga på usb.

Jag kan leva med detta. Det finns svårare situationer. Har nu plockat fram den gamla pc jag satt och skrev med i Birmingham 2012. Inget roligt verktyg alls.

Min blogg läggs inte ner, men några dagliga texter blir det inte. Återkommer men vågar inte säga när. 

Att köpa ny Mac kommer inte på fråga eftersom jag har en pension så låg att inte ens den på en månad kommer upp i priset för en sådan.

Den som lever får se.

Keith Jarrett - Danny Boy



Kommer man undan Keith Jarrett när man går i närkamp med flygelns magiker? Naturligtvis inte. Här spelar han i Tokyo 2002. Och det är inte alltid han spelar eget material eller improviserar. Danny boy är bara en i raden av klassiker han tagit sig an. Just denna bygger på irländska Londonderry air. Nog hör man hur han för vidare arvet från Bill Evans. Rekommenderas denna lördagsmorgon.

***

Viktig information: Det kommer att dröja innan jag uppdaterar i bloggen. 

Min Mac har havererat och det finns inga ekonomiska möjligheter att köpa en ny. Hårdfakta om en kraschad hårddisk.

fredag 14 december 2018

Leda, flykt, konstens moder

Foto: Astrid Nydahl

"Vid leda upplever man ögonblicket som tidens tomma gång. Det som sker till det yttre är utan betydelse och också sig själv upplever man som betydelselös." Så skriver Rüdiger Safranski i sin bok "Nietzsche - tankarnas biografi" (Natur och kultur 2003, översättning av Peter Handberg). Han fortsätter: 
"Livsbestyren förlorar sin inre spänning, de faller samman i sig själva, likt en sufflé som man tagit för tidigt ur ugnen. Rutiner och vanor, som annars ger stadga, framstår plötsligt som det som de är: hjälpkonstruktioner. Också ledans spöklika sceneri uppenbarar för ett ögonblick den sanna känslan."
När han ytterligare en bit beskrivit ledan kommer han in på motkraften, det som kan häva oss upp ur ledan: konsten. Han citerar Nietzsche som skrivit att "Flykten från ledan är konstens moder", och att:
"Över denna intets underjord utför konsten sitt självstimuleringsverk (...) Konsten är en hjälp att leva, därför att livet annars inte visste någon råd inför tillströmningen av känslor av meningslöshet."

Det kan sägas på många olika sätt, men Safranskis formuleringar är ovanligt skarpa. De höjer min beredskap inför det som kan utgöra en flykt, som spårar ur, en flykt som leder in i destruktiva beteenden, som har en och samma efterverkan: tomhet igen, känslan av misslyckande. Bara i konsten kan flykten från ledan förverkligas: i skriften söker jag min plats, i litteraturens outsinliga källa av erfarenheter och berättelser. Jag tar sats varje dag. Rutinen misslyckas, leda uppstår och flykten måste, med Nietzsches ord, förvandlas till konstens moder.

torsdag 13 december 2018

SCHUBERT - Impromptu n°3 (Horowitz)



Det är alltid en självklarhet att söka sig bakåt i denna musik. Vladimir Horowitz är förstås en interpret man aldrig kommer förbi. Här spelar han Schubert för torsdagsmorgonen i en 1980-talsinspelning. Horowitz föddes 1903 i Kiev (Ukraina, då Ryssland) och avled 1989 i USA. Man skulle kunna säga att det är en helt ordinär livsbana för en stor musiker. Är de födda i det som en gång kallades Ryssland eller Sovjetunionen så dör de i något västland. Han är begravd i Milano bredvid hustrun, som var Toscaninis dotter Wanda, och den gemensamma dottern Sonia.

1986 ville han göra en markering av var hans rötter fanns, då besökte han Sovjet efter en exil som varat i 60 år, och konserten i Moskva sändes i tv-stationer över hela jorden.


onsdag 12 december 2018

Maria Aljochina: Riot days. Om Pussy Riot och tiden i fängelse (Teg publishing, översättning av Linda Skugge)

Maria Aljochina
Som berättelse om tillståndet i Ryssland i allmänhet och som skildring av de ryska fängelserna i synnerhet är Maria Aljochinas bok ytterst viktig. Det var länge sedan jag läste något som så starkt påverkade mig.

Den gamla sovjetdiktaturen sägs nu vara en demokrati styrd av den "folkvalde" Putin. Det är i så fall en "sanning" som kräver mycket övrigt att tillägga. Aljochina ger oss istället bilden av en mycket hård regim styrd av underrättelsetjänster, småpåvar och många juridiska och sociala mönster kvar från de värsta epokerna i sovjetväldet.

Maria Aljochina gjorde sig känd som en av de unga kvinnorna i Pussy Riot-kollektivet och deras performance "Punkbönen" i Frälsarkatedralen i Moskva. Om man nöjer sig med dessa 40 sekunder svävar man i okunskap. Det är resten av historien som är intressant. Först berättelsen om vilka dessa unga människor är, och vilka idéer som präglar deras handlingar. 

Två års fängelse blev det för Aljochina och hon skickas långt österut, till en straffkoloni i Uralbergen. Och det är berättelsen om miljöerna och människorna där som måste gripa var och en som inte har ett hjärta av sten.