lördag 18 augusti 2018

Grågrön eller blåglåmig? Valets brist på betydelse och de grundläggande friheterna

Foto: Astrid Nydahl

”Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" (Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987)
Jag har alltsedan Brodsky fällde de berömda orden anslutit mig till dem. Jag har gjort det därför att jag identifierat begreppet "demokrati" med de grundläggande och viktigaste fenomenen: yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet. Dessa frihetsbegrepp är själva livsluften i ett öppet samhälle där medborgarna inte bara vågar men också förutsätts granska, ha synpunkter på och kritisera makten, oavsett var den finns. Med makten menar jag alla de institutioner i det öppna samhället som styr medborgarnas liv i en viss riktning. Den makten finns inte bara i lokala församlingar och i nationens riksdag utan också i medierna och offentligheten.

Den grundläggande frågan jag ställer mig idag är denna: kan Sverige betraktas som en demokrati? Visst kan man formalisera begreppet och säga att Sverige i jämförelse med de naket och brutalt tillämpade diktaturerna och despotierna är en demokrati. Jag skriver varje dag utan fruktan. Jag läser varje dag utan fruktan. Jag diskuterar och ventilerar åsikter som är långt ifrån mittfåran. Men jag har inte ens tänkt tanken att en polisbil skulle rulla in vid huset och att jag skulle föras bort. Och om jag gjorde det skulle jag fortfarande kunna räkna med en offentlig försvarare och möjlighet att kommunicera i en domstol.

Inte sällan ser man begreppet "demokratur" användas om Sverige. I mina ögon blir det bara en förlegad lek med ord. Orwells dystopi 1984 är, liksom Bradburys Fahrenheit 451 och Boyes Kallocain sedan länge överspelade kapitel. Den totalitära staten kommer i vår tid inte att ikläda sig brun uniform eller bära hammaren och skäran på rockslaget. Jag tror att diskussionen skulle må bra av konkretion. 


Låt oss se på de olika händelser som är oroväckande ur demokratiskt perspektiv. Låt oss fundera minst två varv till på innebörden av en pk-riksdag och den ytterst begränsade möjlligheten att där diskutera på ett sätt som kan leda till andra beslut än de som makten redan avtalat i slutna förhandlingar partier emellan. Dystopin behövs inte så länge den samtida politiken pekar i ytterst destruktiv riktning. 

Det val som svenska folket står inför kommer inte att förändra detta, oavsett om statsministern blir en gröngrå dam eller en blåglåmig man. Inte ens färgbeteckningarna äger längre någon giltighet.



fredag 17 augusti 2018

"Valdebatter" - Monolog eller dialog?


”När deltagarna i ett meningsutbyte ömsesidigt upplyser varandra om sina respektive ståndpunkter sker detta inte för att, efter att ha lyssnat på samtalspartnern, rucka på de egna ställningstagandena. Syftet är att finna ut var motparten hör hemma för att kunna avgöra om man har en chans att vinna över personen på sin sida eller tvingas förinta honom. Dessa parallella och antagonistiska monologer kallar man, skamligt och vilseledande, dialoger."

Jean-François Revel, Mémoires. Édition intégrale, 2018, p. 508. Citatet översatt till svenska av Ervin Rosenberg

Av misstag råkade jag se Aktuellt klockan 21 på onsdagskvällen. Där ägde en så kallad "debatt" rum. En mycket aggressiv och tvärsäker ungvänster-man försökte övertyga om att det alltid är rätt att störa ut en politisk talare av annan ideologisk hemvist, i detta fall en politiker som tvingats bryta ett valtal. "Nu är det jag som talar" sa han dock, när han själv blev milt avbruten, och därmed visade han att han egentligen bara hycklade och drev med tittarna.

Är inte detta en väl så god illustration av hur det "politiska samtalet" ser ut i vår tid. Citatet ovan av Jean-François Revel sätter fingret på det. Det handlar mer om "antagonistiska monologer" än om något annat. 

Ställningstaganden är det inte. Det är den verbala versionen av kriget. Och varje krig slutar med offer. Det kommande valets offer blir alla de medborgare som i en anda av självbedrägeri finner sig i att bli kallade "väljare" - som om röstsedeln var deras verkliga identitet.