torsdag 21 juni 2018

Att kamma noll och gå vidare...

Vid Levrasjön. Foto: Astrid Nydahl

Vad är ett antiklimax? Det finns många olika sorter förstås. En sort kan beskrivas som att kamma noll. Vad är innebörden av att kamma noll?

Jag har (hade) två bokprojekt kvar att genomföra. Det första var inplanerat med start från nu i sommar och skulle bland annat innefatta en resa till engelska Liverpool. Det andra stod i kö. 

(Min plan var att om det första projektet inte skulle bli genomförbart skulle det andra lyftas fram - med böcker, dokument lagrade i datorn, och annat för läsning och studier. Så kommer det att bli).

Idag fick jag avslag på min ansökan om resestipendium. Det fanns så mycket som talade för ett beviljande, men det blev ingenting av. 


Det innebär att jag lägger ner mitt Mersey-projekt. Liverpool får vänta. Kanske i en oviss framtid kan det bli aktuellt igen att skriva om vägen från All My Loving till Allahu akbar.


Reservplanen sätts i verket. Jag kommer från och med nu och året ut att ägna mig åt det. Närmare än så vill jag inte beskriva det. Men det kommer att synas till och från här i bloggen.  

Ett antiklimax får aldrig innebära kapitulation. Inte heller den här gången. Det lärde jag mig tidigt i livet som frilansande kulturjournalist. Om en dörr stängs måste andra stå på glänt eller vara helt öppna.

Den engelska musikkultur som jag växte upp med har fått symbolisera ett samhälle som långt ifrån var harmoniskt, men som ändå hade en stabilitet grundad i industrisamhällets arbetarklass och dess värderingar. Det engelska samhälle vi ser idag - framvuxet också i vårt arma Sverige - är djupt splittrat och utsatt för ständiga hot, inte minst från böneramsornas folk. Om det finns det alltid skäl återvända.


onsdag 20 juni 2018

Primo Levi och tillvarons allvar



  • "Have you ever thought of writing your autobiography? I have written it." (Tesio ställer frågan som Levi kärnfullt besvarar)


Oavsett hälsotillståndet är läsningen och studierna det väsentliga. I brevlådan hade jag nu de sista samtalen med Primo Levi (1919-87), The Last Interview, i en volym översatt till engelska av Judith Woolf. Det är Giovanni Tesios samtal den innehåller, de som skulle utgöra grunden för en auktoriserad biografi. Samtalen gjordes 1987, samma år som Levi avled.

Primo Levi är kanske ett av de allra viktigaste vittnena från Förintelsen. Hans verk omfattar bland annat (översatta till svenska): Om icke nu, så när och Är detta en människa, samt Fristen, Periodiska systemet, I oviss timme och andra dikter samt De förlorade och de räddade (översatta i tur och ordning av Ingrid Börge, Roger Fjellström/Louise Kahan och Barbro Andersson).

"You were in solitary confinement? Solitary, yes. Do you think they did that to prevent you from communicating? Yes, that´s the explanation."

Att nu återvända till Levi är att återvända till allvaret i min generation. Man har ju ändå inte lärt sig allt det väsentliga.


tisdag 19 juni 2018

Anstormningen och hoten. Politiska, sociala och privata smärtpunkter

Foto: Astrid Nydahl
När jag låg på kirurgens undersökningsbord talade jag med läkaren och de två sköterskor om tillståndet i riket. Det är inte svårt att hitta oroliga, rädd eller arga människor.

Efter kulsprutselden och tre döda i senaste Malmö-attacken sägs ett och annat klarna, men allt är ju egentligen glasklart sedan mycket länge. Att de döda och skadade inte hade särskilt djupa rötter i Malmö eller Svedala behövde man egentligen inga bekräftelser på, men med sådana attacker blir spiken i kistan definitivare (minns metaforen: det är Sverige som är kistan!).

Vårt land slits sedan länge sönder av dessa importbeteenden (och förstås av allt det andra som befinner sig på den linje där gangsterismen och sektideologin utgör var sina tydliga punkter). De tungt beväpnade ligor som härjar borde för länge sedan ha gripits och på livtid utvisats från landet.

På den privata front som medger tankeutrymme blev det idag lite ljusare i tunneln.

Beskedet jag fick med hem från sjukhuset var positivt i ett bestämt avseende. Jag kommer att opereras under narkos i oktober och så ska saken vara avklarad.

Kanske tar jag en kopp kaffe på stan för att fira. Eller uppriktigt sagt: vad finns det att fira?