onsdag 20 juni 2018

Primo Levi och tillvarons allvar



  • "Have you ever thought of writing your autobiography? I have written it." (Tesio ställer frågan som Levi kärnfullt besvarar)


Oavsett hälsotillståndet är läsningen och studierna det väsentliga. I brevlådan hade jag nu de sista samtalen med Primo Levi (1919-87), The Last Interview, i en volym översatt till engelska av Judith Woolf. Det är Giovanni Tesios samtal den innehåller, de som skulle utgöra grunden för en auktoriserad biografi. Samtalen gjordes 1987, samma år som Levi avled.

Primo Levi är kanske ett av de allra viktigaste vittnena från Förintelsen. Hans verk omfattar bland annat (översatta till svenska): Om icke nu, så när och Är detta en människa, samt Fristen, Periodiska systemet, I oviss timme och andra dikter samt De förlorade och de räddade (översatta i tur och ordning av Ingrid Börge, Roger Fjellström/Louise Kahan och Barbro Andersson).

"You were in solitary confinement? Solitary, yes. Do you think they did that to prevent you from communicating? Yes, that´s the explanation."

Att nu återvända till Levi är att återvända till allvaret i min generation. Man har ju ändå inte lärt sig allt det väsentliga.


tisdag 19 juni 2018

Anstormningen och hoten. Politiska, sociala och privata smärtpunkter

Foto: Astrid Nydahl
När jag låg på kirurgens undersökningsbord talade jag med läkaren och de två sköterskor om tillståndet i riket. Det är inte svårt att hitta oroliga, rädd eller arga människor.

Efter kulsprutselden och tre döda i senaste Malmö-attacken sägs ett och annat klarna, men allt är ju egentligen glasklart sedan mycket länge. Att de döda och skadade inte hade särskilt djupa rötter i Malmö eller Svedala behövde man egentligen inga bekräftelser på, men med sådana attacker blir spiken i kistan definitivare (minns metaforen: det är Sverige som är kistan!).

Vårt land slits sedan länge sönder av dessa importbeteenden (och förstås av allt det andra som befinner sig på den linje där gangsterismen och sektideologin utgör var sina tydliga punkter). De tungt beväpnade ligor som härjar borde för länge sedan ha gripits och på livtid utvisats från landet.

På den privata front som medger tankeutrymme blev det idag lite ljusare i tunneln.

Beskedet jag fick med hem från sjukhuset var positivt i ett bestämt avseende. Jag kommer att opereras under narkos i oktober och så ska saken vara avklarad.

Kanske tar jag en kopp kaffe på stan för att fira. Eller uppriktigt sagt: vad finns det att fira?

måndag 18 juni 2018

Väntan på en vecka av obehag

Levrasjön 17 juni 2018. Foto: Astrid Nydahl

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.