lördag 23 juni 2018

Renässans för rastänkandet? Altrights bud


Skärmdump från Sveriges Television 

Vill man bekanta sig med rastänkandets och judehatets amerikanska ”intellektuella” finns boken för studierna nu utgiven, A fair hearing. The Alt-Right in the words of its members and leaders (Arktos). Det är en djupt obehaglig läsning som kretsen kring altright-rörelsen i Amerika och dess svenska avläggare kring nätportalen Motpol kokat samman. Inte så sällan vill jag lägga ifrån mig boken, fylld av äckel inför det som formuleras. Att jag alls köpt den och bryr mig om den beror på att den ska användas för det projekt jag tidigare talat om i bloggen. Ska man skriva om samtidens fenomen måste man veta vad man talar om. Slarviga generaliseringar, vilka är så vanliga i Sverige, är det ingen som är betjänt av.

Hur hantera den? Man kan med fördel börja med att titta på de medverkande. Vilka är de? Några av dem är mycket kända, också internationellt, andra är bekanta för människor som gjort sig omaket att studera den nygamla rörelsen i efterdyningarna av Trumps presidentkampanj och valseger.

Den mest kände är förstås Richard Spencer. Han är sedan länge aktiv som rasideolog i USA och blev mycket uppmärksammad i samband med Trump-valet. Han har setts på film göra heil-hälsning och var en framträdande figur i Unite the Right-spektaklet i Charlottesville, Virginia i augusti 2017. Han stödde förstås Trumps kandidatur, kallade hans seger för ”viljans triumf” och uttryckte tillfredställelse över Steve Bannons plats i Vita huset.

En annan internationellt välkänd figur i boken är Kevin MacDonald. Han har framför allt gjort sig känd för boken Kulturkritiken (The Culture of Critique; An Analysis of Jewish Involvement in Twentieth-Century Intellectual and Political Movements) och att hans ämne i boken är The Alt-Right and the Jews är väl inte att förvåna det minsta.

Från svenskt håll medverkar Arktos förläggare Daniel Friberg som skrivit en text i sitt favoritämne, metapolitiken, samt också kroppsbyggaren och youtube-propagandisten Marcus Follin. Att hans bidrag är en utskrift av en muntlig framställning gör den nog varken sämre eller bättre, eftersom den i princip består av samma sockrade luft som maränger innehåller, och därtill propagerar för något så banalt som att ”stänga vägen för reträtter” (en retorik som hämtad från 1970-talets vänster präglar sådana s.k. argument).

Intressanta för fortsatta studier är möjligen texterna om kvinnans respektive mannens plats i samhället och familjen. Där framstår altright-rörelsen som en direkt och ogenomtänkt reaktion på de faktiska förhållandena i västerlandet. Demagogin utgår då ifrån de särskilt bedrövliga omständigheterna med skilsmässor, ensammammor, sexuella övergrepp och annat som blir argument mot yrkesarbete, social bildning och intressen utanför köket och barnkammaren. 

Riktigt obehagligt blir det först när judarna – jodå, här kommer de igen som exempel på förfallets orsak – skuldbeläggs för detta. Rent komiska övertoner får det när judarna dessutom utpekas som ”skyldiga” till homosexualitet, oklara könsidentiteter, mediacensur, mångkultur, muslimska invandring etc. ”Man ska aldrig tiga om det organiserade judiska samhällets roll i samtidens missnöje, vilket måste betraktas som ett uttryck för judisk makt.”  

Ungefär så argumenterar man. Är man missnöjd med samhällsutvecklingen idag – vilket ter sig alldeles självklart för många av oss – ska man alltså söka orsaken till det hos judarna! Det är en livsfarlig sammankoppling som tidigare under det nära förflutna fått katastrofal följder.

Kevin MacDonald är nu inte ensam om att formulera denna postmoderna – eller samtida – antisemitism. Det gör tidigare nämnde Spencer också, liksom bokens redaktör George T. Shaw (pseudonym), som bland annat skriver: ”Judarna inte bara besitter en obscen maktnivå i västerlandet, de använder denna makt för att skada vit ursprungsbefolkning.”

Ändå är bokens kanske obehagligaste text den av juristen och författaren Augustus Invictus (också en pseudonym); han skriver om ”fysiskt avlägsnande” av denna nya högers fiender. Jag läser texten med känslan av att han faktiskt förespråkar dödandet av vänsteraktivister och politiska liberaler. Slutsatsen i hans resonemang uttrycks så här: ”Leftists must be physically removed from our society.” Men han resonerar gärna om metoderna. 

Man kan ju inte kasta dem i havet från helikoptrar som under Pinochets tid i Chile, säger han, eftersom det skulle vara en oduglig metod. Nej, metoden måste vara betydligt radikalare: den fysiska utplåningen ”måste vara våldsam och därtill också särskilt omänsklig” (sidan 211). Det är ingen buskablyg man som skriver. Han avslutar sin text så här: 
”Physical removal and the restauration of order is possible within the bounds of the Constitution. To delay the ultimate showdown is simply to postpone the inevitable, and to surrender the initiative.”

Vid sidan av sådan krigsretorik kan jag bara konstatera att boken är en föga sofistikerad argumentation för ras-tänkandets återupprättande. Den talar mycket om hur olika hudfärger och kroppsformer gör en till vän eller fiende, och de resonemang som förs om icke-vita folks eventuella brist på begåvning förvandlar politiska, sociala och civilisatoriska faktorer till rasproblem. Det är således en form av klarspråk som talas i altright-kretsen. I alla fall är just det på sätt och vis välgörande, eftersom det inte invaggar oss i en föreställning om att vi skulle ha att göra med ett politiskt eller kulturellt alternativ. I själva verket representerar alt.right det absoluta mörker som västerlandet redan sett mycket avskräckande exempel på.

fredag 22 juni 2018

Midsommarens glädjeämnen 2018

Foto: Astrid Nydahl

"Glad midsommar" säger man. Vad är det som är glatt? Jag vet inte längre. Ändå kan jag önska mina närmaste - familj, läsare och vänner - en god och fin midsommar. Vilket härmed är gjort.

Under torsdagen besökte vi Erikshjälpen för att se om där fanns någon lämplig sagobok till yngsta barnbarnet som fyller två nästa vecka. Istället ledde besöket till ett långt, fint samtal med en alban som till en början frågade mig om värdet på en oljemålning han tänkte köpa. Det visade sig att han kom från samma lilla by i södra Kosova som en albansk man jag känner väl, de kom hit samtidigt i början av 1990-talet. Vårt samtal vindlade fram och tillbaka mellan hans och mitt liv, mellan det svenska och det forna albanska.

Det mellanmänskliga kan uppträda i många olika gestalter. När det gör det som en positiv och varm gemensam erfarenhet bidrar det till en, måhända fullkomligt obefogad, livsglädje. Så började midsommarhelgen för mig. Med det sagt tiger jag om resten.

torsdag 21 juni 2018

Att kamma noll och gå vidare...

Vid Levrasjön. Foto: Astrid Nydahl

Vad är ett antiklimax? Det finns många olika sorter förstås. En sort kan beskrivas som att kamma noll. Vad är innebörden av att kamma noll?

Jag har (hade) två bokprojekt kvar att genomföra. Det första var inplanerat med start från nu i sommar och skulle bland annat innefatta en resa till engelska Liverpool. Det andra stod i kö. 

(Min plan var att om det första projektet inte skulle bli genomförbart skulle det andra lyftas fram - med böcker, dokument lagrade i datorn, och annat för läsning och studier. Så kommer det att bli).

Idag fick jag avslag på min ansökan om resestipendium. Det fanns så mycket som talade för ett beviljande, men det blev ingenting av. 


Det innebär att jag lägger ner mitt Mersey-projekt. Liverpool får vänta. Kanske i en oviss framtid kan det bli aktuellt igen att skriva om vägen från All My Loving till Allahu akbar.


Reservplanen sätts i verket. Jag kommer från och med nu och året ut att ägna mig åt det. Närmare än så vill jag inte beskriva det. Men det kommer att synas till och från här i bloggen.  

Ett antiklimax får aldrig innebära kapitulation. Inte heller den här gången. Det lärde jag mig tidigt i livet som frilansande kulturjournalist. Om en dörr stängs måste andra stå på glänt eller vara helt öppna.

Den engelska musikkultur som jag växte upp med har fått symbolisera ett samhälle som långt ifrån var harmoniskt, men som ändå hade en stabilitet grundad i industrisamhällets arbetarklass och dess värderingar. Det engelska samhälle vi ser idag - framvuxet också i vårt arma Sverige - är djupt splittrat och utsatt för ständiga hot, inte minst från böneramsornas folk. Om det finns det alltid skäl återvända.


onsdag 20 juni 2018

Primo Levi och tillvarons allvar



  • "Have you ever thought of writing your autobiography? I have written it." (Tesio ställer frågan som Levi kärnfullt besvarar)


Oavsett hälsotillståndet är läsningen och studierna det väsentliga. I brevlådan hade jag nu de sista samtalen med Primo Levi (1919-87), The Last Interview, i en volym översatt till engelska av Judith Woolf. Det är Giovanni Tesios samtal den innehåller, de som skulle utgöra grunden för en auktoriserad biografi. Samtalen gjordes 1987, samma år som Levi avled.

Primo Levi är kanske ett av de allra viktigaste vittnena från Förintelsen. Hans verk omfattar bland annat (översatta till svenska): Om icke nu, så när och Är detta en människa, samt Fristen, Periodiska systemet, I oviss timme och andra dikter samt De förlorade och de räddade (översatta i tur och ordning av Ingrid Börge, Roger Fjellström/Louise Kahan och Barbro Andersson).

"You were in solitary confinement? Solitary, yes. Do you think they did that to prevent you from communicating? Yes, that´s the explanation."

Att nu återvända till Levi är att återvända till allvaret i min generation. Man har ju ändå inte lärt sig allt det väsentliga.


tisdag 19 juni 2018

Anstormningen och hoten. Politiska, sociala och privata smärtpunkter

Foto: Astrid Nydahl
När jag låg på kirurgens undersökningsbord talade jag med läkaren och de två sköterskor om tillståndet i riket. Det är inte svårt att hitta oroliga, rädd eller arga människor.

Efter kulsprutselden och tre döda i senaste Malmö-attacken sägs ett och annat klarna, men allt är ju egentligen glasklart sedan mycket länge. Att de döda och skadade inte hade särskilt djupa rötter i Malmö eller Svedala behövde man egentligen inga bekräftelser på, men med sådana attacker blir spiken i kistan definitivare (minns metaforen: det är Sverige som är kistan!).

Vårt land slits sedan länge sönder av dessa importbeteenden (och förstås av allt det andra som befinner sig på den linje där gangsterismen och sektideologin utgör var sina tydliga punkter). De tungt beväpnade ligor som härjar borde för länge sedan ha gripits och på livtid utvisats från landet.

På den privata front som medger tankeutrymme blev det idag lite ljusare i tunneln.

Beskedet jag fick med hem från sjukhuset var positivt i ett bestämt avseende. Jag kommer att opereras under narkos i oktober och så ska saken vara avklarad.

Kanske tar jag en kopp kaffe på stan för att fira. Eller uppriktigt sagt: vad finns det att fira?

måndag 18 juni 2018

Väntan på en vecka av obehag

Levrasjön 17 juni 2018. Foto: Astrid Nydahl

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.



söndag 17 juni 2018

Lilian Munk Rösing: Anna Anchers rum



Det handler om at få sit eget rum. Og om at ”lære at se”.

Lilian Munk Rösings bok Anna Anchers rum (Gyldendal) är här och nu föremål för min läsning.
Det är en vidunderlig vacker bok som danska Gyldendals förlag skapat av Lilian Munk Rösings text och arbete. 

Författaren är mer känd som litteraturmänniska. Född 1967 har hon utbildats till fil.dr. och lektor i litteraturvetenskap. Hon arbetar vid Köpenhamns universitet parallellt med uppdraget som kritiker på morgontidningen Politiken.
Anna Anchers rum heter ju boken. Det är en alldeles konkret titel. Konstnärens och författarens rum är av primär betydelse för arbetet. Och författarens text kretsar mycket kring de fysiskt existerande rum som Ancher målade. De reproduktioner som finns i boken - de är rikt förekommande -är tryckta både i helfigur och i detaljer av större arbeten. Lilian Munk Rösings text bärs av dem och är oupphörligt intressant.
Hennes tankar och resonemang är i högsta grad läs- och tänkvärda. Det handlar ofta om Anna Anchers målerier av handarbetande kvinnor, de som sitter så tryggt och bestämt i sina rum, och om henne själv som mor. Här finns också några bestickande resonemang om gångna tiders lantarbete och om hur författaren menar att Ancher i ett specifikt fall målat detta tunga arbete som vore det en mänsklig lätthet, "de skikkelser der kunne være tynget af arbejdets åg, fremstår somlettede og befriede". Den tanken är förstås både uppfordrande och lätt att kritiskt reflektera kring. När det gäller moderskapet rör sig Lilian Munk Rösing på ett territorium som jag inbillar mig att kvinnor lättare analyserar utifrån en form av identifikation. Hon skriver:
Det maleri der mere end noget andet tematiserer moderskabet, er Solskin i den blå stue. Det er på sin vis også et værk hvor moder- og kunsterskab går op i en højere enhed, for her kaster Anna A på én gang moderens og kunstnerens blik på sin datter. Det maleri er for mig blevet billedet på et ideelt moderlig blik.
Det finns oerhört mycket mer man kan säga om denna vackra och engagerande konstbok. Sista texten är dock förlagets, jag återger den här för att den väl sammanfattar vad det handlar om, såväl för föremålet för berättelsen, som för författaren själv.
Gennem sit møde med Anna Ancher viser litteraten Lilian Munk Rösing hvordan mødet med kunsten kan åbne dine øjne, ikke bare for malerkunsten, men også for dit eget liv. 
Det handler om at få sit eget rum. Og om at ”lære at se”. Det handler om, hvordan Anna Ancher formår at indfange lyset stofligt, med tyk farve og grove penselstrøg. Hvordan hun maler tætte vægge gennemskinnelige og gennemskinnelige gardiner tætte. 
Hvordan hendes håndarbejdende skikkelser også er portrætter af kunstneren. Hvordan hun som person og kunstner formår at bevare sit eget rum, mens hun krydser gennem sine forskellige livsrum og mange andres. Bogen betragter Anna Ancher som den bærende akse i kolonien af skagensmalere, og den som i højeste grad koncentrerede dens vilde energi til moderne, banebrydende malerkunst.