söndag 14 januari 2018

Det är inte ett hus, det är ett hem

Hjorthägn i norra Skåne. Foto: Astrid Nydahl


“It’s not a house,” said Judas Priest
“It’s not a house . . . it’s a home”

Så sjöng Bob Dylan i The Ballad Of Frankie Lee And Judas Priest. Den frasen har jag i många år funderat på. Varför är den så träffande? Den är träffande för att den säger att mitt hem, det är sannerligen inte vilket hus som helst. Det är skillnad på att tala om sitt hem och att tala om hus i största allmänhet. Och Bob Dylan tillade ju i samma sång:

”The moral of the song
Is simply that one should never be
Where ones does not belong”

Att jag känner mig hotad av det som sker i Sverige är ingen överdrift. Det är heller inget jag behöver hymla med. Att säga sanningen är första steget i ett självförsvar. Om vi blundar och håller för öronen kommer ingen att ta oss på allvar. Vi blir också i fortsättningen betraktade som aningslösa idioter som man kan bestjäla och lura. Det är kanske redan för sent att ändra attityd och ståndpunkt. 

Gräv där du står! Så hette det på 1980-talet. Jag skulle vilja tillägga: försvara platsen där du står, bor och lever. Ingen annan gör det åt dig, allra minst den politikerklass du hittills givit ditt tysta stöd genom att år in och år ut ge dem din röst.