måndag 29 januari 2018

Jonas Åbergs debutbok, en hyllning till livet, naturen och enkelheten

Jag föreställer mig Jonas Åberg vandrande över en sanddyn. Årstiden är inte viktig. Solen kan värma eller snön kan piska honom i ansiktet. Denna föreställning kom för mig vid läsningen av hans debutbok Nostos.Prosaiska oden.

Det är en debut som är oupphörligt fascinerande. Nostos består av femtio numrerade texter, med individuella titlar. Åbergs stil är som en pendling mellan det diktat romantiska och det omedelbart vardagliga och politiska. Det gör boken spännande och oförutsägbar. Det inre krav som växer ur texterna handlar om nödvändigheten av förankring i plats och sammanhang, om en förståelse för behovet av skönhet och livets själva mirakel. Det är saker man bara sällan ser i postmodern litteratur. I texten som tillägnas Lars Gustafsson läser jag:
”Ännu var det många som hölls fångna av sin tro på politikens överhöghet över livet och av ideologiernas abstrakta konstruktioner, men vi, vi var fria…”
Detta vi är centralt i Åbergs texter. Jag läser det som en tillhörighet utanför och bortom politiken. Så talar han till exempel om alla samtidens rena och polerade ytor som är ”tunna och sköra” och som när som helst ”kan spricka och falla sönder”.

Att vi inte ska lyssna till ”det prästerskap som för tillfället representerar den rätta läran” är självklart. Det Åberg vill lyssna till uppstår i själva marken, mellan träden i en skog, i vindens lek vid havet, i kärleken människor visar varandra. Snön och regnen får just den betydelse som var och en vet att de kan ha. Stormen kan innebära ett äventyr redan av det enkla skäl att den bryter vardagens lunk.

Mitt i detta bryter en text om Malmö fram. En annan tar oss till barndomens Tivoli-äventyr eller till det Graceland där en ny musikalisk epok har sina starka symboler.

Till minne av Simone Weil, i texten De öppna dörrarna, skriver Åberg:
”Liksom du vill vi på en gång vara och inte vara. Men bakom detta uppgivande ligger varken ödmjukhet eller förtvivlan, utan en kärlek till det som är – som till slut visar sig vara starkare än vår längtan efter det fullkomliga.” 
I texten Astrakan läser jag:
”Ingenstans vill jag hellre vara än här, än hemma, där klockorna tickar i tysta rum och någon öppnar en dörr och går ut, för att snart komma tillbaka igen efter uträttat ärende och börja göra i ordning någonting i köket som snart kommer att fylla huset med sina välkända dofter, där allting har sin gilla gång och stormen kommer när den kommer…”

Så kunde man kanske sammanfatta Åbergs debutbok. En fast förankring. En markering och hyllning av det individuella livets storhet. Hemkänslans betydelse. Musiken är också viktig för Åberg. Boken igenom ledsagas vi av sådana som Monteverdi, Praetorius, William Byrd och andra. Denna musik ger texterna en extra dimension, en förstärkt närvaro i det evigt sköna.


2 kommentarer:

Madeleine Brandin sa...

Tack för tips om Jonas Åberg, ska jag titta efter honom och boken lite närmare! Tack också för raderna tidigare, "Det är inte ett hus, det är ett hem". Byggnader och deras betydelse har jag ägnat många tankar..

Thomas Nydahl sa...

Tack Madeleine!