fredag 12 januari 2018

Ulrike Guérot: Den nya inbördeskriget. Ett öppet Europa och dess fiender (Daidalos, översättning av Svenja Hums)

Vattnet stod högt vid Landön idag. Foto: Thomas Nydahl

 "Så länge det saknas ett politiskt alternativ i Europa kommer nationen att förbli oumbärlig. Kanske är det så folk vill ha det - trots att alla ropar på EU så fort det händer något."(ur  Den nya inbördeskriget. Ett öppet Europa och dess fiender)
Det är många år sedan nu som Hans Magnus Enzensberger i sin bok Inbördes krig (1993) formulerade tesen om ett pågående, lågintensivt inbördeskrig i Europa. Han skrev bland annat: 
”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.” 
Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen vidmakthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:
”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet."
Man skulle kunna säga att Ulrike Guérot med sin stridsskrift Den nya inbördeskriget. Ett öppet Europa och dess fiender uppdaterar denna diskussion. Hon gör det på ett både frejdigt och provocerande sätt. Hennes främsta tes är att Europa behöver en politisk nydaning, att nationalstaten spelat ut sin roll och att en verklig europeisk union kräver något helt annat än det EU vi nu lever med. Vi måste, säger hon, ”överge det nationella tankesättet”, och för att få slut på den europeiska inbördeskriget duger det inte att bara ”motarbeta högerpopulisterna eller ställa liberal och illiberal demokrati mot varandra”. Det hon kallar högerpopulister är just de politiska rörelser som vill återupprätta nationalstaten i alla avseenden och hon menar att unionsvänner bör vara tacksamma mot dem - trots att hon är en stark motståndare till dem - eftersom deras agerande är en reaktion på problemen ”och inte det som orsakar dem”. Till sin argumentation använder hon mer eller mindre kända verk av Stefan Zweig, Franz Marc, Julien Benda och som sagt Enzensberger.

Ulrike Guérot är verksam vid Donau-universitetet i Österrike samt grundare av tankesmedjan European Democracy Lab. Hennes bok ansluter till en tankeskola som varken kan definieras som vänster eller höger. Tvärtom argumenterar hon starkt mot båda dessa politiska riktningar och visar på ömsesidig oförmåga att utveckla Europa-tanken.
”Om vi klarar att frigöra oss från föreställningen att nationalstaten är den enda modellen för demokrati och social välfärd, finns det en chans att vi lyckas gestalta Europa på ett nytt sätt.”
Guérot menar att vi ”mot bättre vetande marscherar rakt in i fördärvet”. Folkomröstningar som de genomförs idag, hon nämner förstås Brexit, betraktar hon som ”en sämre version av ett vanligt val”.

Även om jag ibland kan tycka att Guérot är onödigt slängig i sitt språk – så manar hon t.ex. ”Europas medborgare” att ”rycka upp sig och göra allvar av europatanken” – så är denna stridsskrift en bok som i alla fall får mig att tänka några extra varv kring vilka problem som är de verkligt avgörande i dagens Europa. Vad är det vi står inför? Hur ska vi hantera nationella och europeiska kriser? Hur kan EU bli något bättre än annat än vad det är idag? Guérot borde med sin bok förmå också svenska intellektuella att börja diskutera – igen och seriöst.