måndag 26 februari 2018

Peter Luthersson och Anders Mortensen (red): Bertil Malmberg. Diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer (Atlantis)

Klicka på omslaget för läsbart format

När Peter Luthersson och Anders Mortensen utgav Bertil Malmberg, diktaren i sitt sekel, kändes det som en tungt vägande volym. Den innehåller framför allt artiklar som visar vem Malmberg var och hur han ställde sig till sin samtids avgörande frågor av politisk och kulturell karaktär. Inte heller redaktörernas inledning kunde jag betrakta som annat än ett mycket väsentligt bidrag till den bild av Malmberg som möjligen skulle kunna kontrastera de värsta vrångbilderna och framställa honom i ett ljus av större saklighet och rättvisa. Inte minst Malmbergs syn på nazism och kommunism, och hans texter om det judiska ödet förtjänade att publiceras på det sättet.

När redaktörerna återkom med en ny, tunnare volym, Bertil Malmberg, diktaren i dialog, så kändes den omedelbart efter avslutad läsning mindre tungt vägande. Till det bidrar de enskildheter som är rena dagsländor i jämförelse med den första volymens texter. Inte lär jag mig särskilt mycket av hemma-hos-reportage klippta ur svenska damtidningar. Inte heller Birgitta Stenbergs reportage i den genren, publicerat i tidningen Arbetaren, tillför någon kunskap om diktaren Malmberg.

Här finns förvisso några viktiga polemiska avsnitt, om Oxfordrörelsen, om den ryggmärgsreaktion som revolutionära socialister formulerade inför mötet med Malmberg (Ingeborg Björklund som hänvisar till Marx i Social-Demokraten 1935), om andra mer eller mindre viktiga ämnen. Men det jag fäster mig särskilt vid är en kort text av Malmberg själv, publicerad i Utsikt 1948. Den heter Begrep de min poesi? och resonerar kring den svenska litteraturkritikens läge. Man skulle kunna tro att det är vår egen samtid han skriver om.
"Men den kritik som merendels presteras i Sverige är fullkomligt värdelös, ett dött rutinarbete av lägsta kvalitet, den ger inte besked om någonting; några allmänna fraser, ett slumpartat framhävande av den eller den detaljen, som man funnit tilltalande eller mindre lyckad, en viss överlägsenhet, som den eländigaste analfabet kan tillåta sig, därför att han inte behöver bevisa dess berättigande i en kort artikel eller stå för den i ett resonemang, det är det hela."
Sedan nämner han en kritiker som i en bisats beklagat sig över Spenglers okunnighet, och då skriver Malmberg som kommentar: 
"... för att kalla Spengler okunnig måste man nog kunna överblicka så många områden av vetande att jag svårligen kan tänka mig den svenska kritiker som vore saken vuxen."
Detta hade förstås kunnat vara kommentarer till dagens situation. Generellt säger det något om hur lågt ribban lagts i dagspressen. Ändå är det något annat som jag betraktar som ett större hot idag, nämligen koncentrationen och likriktningen. Det faktum att allt färre kritiker publiceras i allt fler tidningar gör också möjligheten till ett offentligt samtal allt mindre. Och i takt med att pressen ägs av allt färre blir också maktkoncentrationen större. Tacka tusan för att de stora mediekoncernerna regelmässigt får sina böcker omskrivna på utgivningsdagen. Sedan länge spelar redaktörerna med. Malmberg hade säkert haft kloka ord också om det eländet.



Inga kommentarer: