söndag 4 februari 2018

Wittgensteins brorson 2: Sitta på café

Caféfoto: Astrid Nydahl

Ur Thomas Bernhards Wittgensteins brorson (i svensk översättning av Margaretha Holmqvist) läser vi:


”… jag har, trots att jag alltid har hatat wienkaféet, och just för att jag alltid har hatat det, i Wien alltid lidit av kaféuppsökarsjukan, lidit mer av denna kaféuppsökarsjuka än av alla andra sjukdomar. Och jag lider, ärligt talat, än idag av denna kaféuppsökarsjuka, ty det har visat sig att denna kaféuppsökarsjuka är den obotligaste av alla mina sjukdomar.”


Varför går man på café om man inte trivs där? Jag levde under många år med övertygelsen att cafésittning vore detsamma som exponering. Men jag lärde mig läxan: det handlar inte om exponering. Det märkliga med ett café – också i Sverige – är att jag där kan sitta helt anonym eller i samtal utan att för ett enda ögonblick exponera mig för andras blickar eller åsikter, ens om de mer än väl vet vem jag är. Anonymitet är en del av mysteriet. Kaffet och tilltugget är det synbara. Allt det andra är inskrivet i hemliga, outtalade överenskommelser.


2 kommentarer:

Stewe Claeson sa...

Käre Thomas - och har man växt upp i en enrummare på 31 kvadrat så blir kaféet en tillflyktsort när man skall läsa, läxor eller romaner, och när man insett att man dessutom skall eller måste - skriva. Ja du milde, det finns verkligen Kaféer i ens liv som måste stavas med stort K. (Inte C.) Vännen Stewe

Anonym sa...

Jag älskar att sitta på ett kafé; utomlands och här i Sverige. Eftersom jag äger ingen bil, tar jag Närbussen till öns köpställe. Efter handlandet sätter jag mig i ett kafé och njuter med en kopp med tilltugg innan bussen kommer. Vi från olika håll av ön har en härlig stund tillsammans.
Alla de möten jag haft under mitt liv i olika städer i olika länder i olika kaféer... .
Men, alla gillar inte kafésittandet och det är helt i sin ordning det också.

//Eija