söndag 25 mars 2018

Albert Camus - en påminnelse


Foto: Astrid Nydahl
En understreckare i Svenskan, ursprungligen publicerad i juni 1952, samma månad och år jag själv föddes, heter Samtal med Albert Camus. Den är skriven av Astrid Bæcklund. Det är förstås en text som blir en påminnelse om att man aldrig kommer undan Camus, särskilt inte just nu. Han är lika uppfordrande som då. Han ställer de frågor vi alla måste ställa oss och hans svar är aldrig tvärsäkra utfästelser:
När Camus talar om hopplöshet och misströstan, menar han inte blott den nästan fysiska utmattning som följer på svikna ideal. Han tycks närmast mena den intellektuella människans känsla av absolut maktlöshet inför de kollektiva rörelserna i tiden; hon känner upplösningen omkring sig, ser med oro på varje ny fas i den ryckiga processen. Camus söker botemedel men han vet, att det inte finns mycket att ställa upp emot kollektiviseringen, särskilt när man som han inte vill söka hjälpen utanför den mänskliga sanningen och den mänskliga logiken.
Dessa dagars hopplöshet och misströstan, som allt oftare hotar att tysta eller förgöra oss, menar jag själv är ett av de stora problemen. Men när det är som värst ser jag dem istället som enda hoppet. Camus har ju rätt när han understryker att vi ingenting har att "ställa upp emot kollektiviseringen". Den som jag hellre väljer att kalla massmänniskans epok. Är inte den processen i själva verket nu med religiösa och politiska läror en starkt sammanbunden kraft? De totalitära ideologierna kan pynta sig med politiska eller religiösa begrepp, men de är sist och slutligen alla en del av den kraft som omöjliggör själva den individuella tillvaron och bestjäl den på allt hopp.
Man skall acceptera och nöja sig med sin lott som människa, det är en återkommande tanke i Camus' verk. Han godtar intet förhärligande av den mänskliga tillvarelsereformen; i ett slags anspråkslöshet menar han, att vi skall avstå ifrån att närma oss det gudomliga. Vi skall i stället till fullo utnyttja våra mänskliga förutsättningar och vårda oss om vår medfödda rättskänsla. Vi skall nöja oss med vår jordiska uppgift, uppfylla våra plikter och se på våra medmänniskor med sympati och ömhet.
Om nu detta, den mänskliga lotten, vore ett uttryck för hopplösheten skulle jag opponera mig mot hans resonemang. Men det han ytterst vänder sig emot är ju en anspråkslöshet som inte accepterar människan som ett uttryck för "det gudomliga". De religiösa irrlärorna och deras väpnade falanger säger sig alltid strida i Guds namn. Det känner vi igen dem på.
Vår epok utmärker sig å ena sidan för en förståelse och känslighet som aldrig tidigare, å andra sidan för en omdömets brutalitet, som är oförklarlig på vårt utvecklingsstadium. Det är detta Camus kallar de dödliga motsättningarna i tiden. Det är en kamp mellan det goda och det onda, och blott ett fåtal vet var de står. Camus känner sina önskningar: en övertänkt frihet i stället för det rationaliserade tyranniet, en altruistisk individualism i stället för koloniseringen av massorna.
Läs hela understreckaren, den länkar dessutom till andra intressant texter om Camus.

Inga kommentarer: