torsdag 15 mars 2018

Hur vara trovärdig? Tankar kring nätkultur och opposition mot den politiska, kulturella och sociala utvecklingen

Foto: Astrid Nydahl

Måste man vara extrem i sin egen politiska hållning för att vara islamkritiker? För att förhålla sig kritisk till den stora invandringen från muslimska länder och miljöer? För att kritiskt granska myten om mångkulturen och postmoderniteten?

Jag svarar nej på sådana frågor. Det har jag gjort de senaste tjugo åren. Det var 1998 jag på allvar började studera dessa ämnen. Vi bodde en termin på Selly Oak Collages i Birmingham, där de dagliga, rent fysiska mötena med mångkultur, muslimer och islam mer eller mindre tvingade fram studier som kunde leda till kunskaper och insikt. Så blev det också.

När jag började skriva i ämnena, också i bloggform, men framför allt i artiklar, essäer och böcker, mötte jag ganska snart det motstånd som alltjämt utmärker Sverige och svensk offentlighet. Man förvandlas antingen till en icke-människa eller till en bärare av de värsta epiteten: rasist, xenofob, islamofob, etc. Diskussionen kunde i sig vara epitetbärande. Anade jag medvetna försök att tysta diskussionen? Jag kan i efterhand konstatera att det är just så det gått och går till. Också inför 2018 års valrörelse ser vi organiserade, mediala åtgärder mot sådana diskussioner. Inte minst därför att introduktionen av begreppet ”fake news” också i Sverige kunnat användas som argument för att det bara är traditionella media som förmedlar ”sanna” och ”korrekta” nyheter.

Kan man liera sig eller hänvisa till vem som helst i dessa frågor? Är en svensk nationalsocialist av samma värde som en bildad människa från den muslimska världen som vittnar om fenomenens fördärvlighet? Naturligtvis måste man förstå att skilja både på sak och person. En naziaktivist blir i mina ögon aldrig trovärdig. Jag lyssnar inte ens till henne eftersom hennes argument bygger på vanföreställningar om ras och renhet. Det gällde gamla Nordiska Rikspartiet lika väl som Nordiska Motståndsrörelsen idag, det gällde Nationalsocialistisk Front och Vitt Ariskt Motstånd förr, lika väl som Det fria Sverige, Svegot och allt vad organisationerna och publikationerna heter numera.

I samma ögonblick man lierar sig med dagens nationalsocialism gör man de egna argumentet ogiltiga. Trovärdigheten för ett seriöst avsett motstånd mot civilisatorisk nihilism upphör i samma ögonblick. Det motståndet gäller är ju inga marginella saker utan tvärtom grundläggande aspekter av ett modernt, sekulariserat samhälle. De innefattar statens och lagstiftningens relation till sekteristiska och högljudda rörelser av religiös och politisk art, vilka på många sätt utgör tydliga hot mot samhällsordningen. I många fall handlar det om konkreta hot mot gällande yttrande- och tryckfrihetslagstiftning.

Men hur förhålla sig till veckotidningen Nya Tider? Hur till det nya partiet Alternativ för Sverige, hur till nätpublikationer som Samhällsnytt, Invandring och mörkläggning, Nyheter idag och Fria Tider? Eller till enskilda som Julia Caesar och Katerina Janouch? Kan man publicera citat eller länka till dem i en uppskattande anda, som om man stod på en barrikad tillsammans med dem? Nej, det kan man inte. Det finns förstås undantag, och de gäller i nio fall av tio enskilda personer. Så gott som aldrig organisationer eller grupperingar.

Jag lät Nya Tider sälja några av mina böcker (det har jag diskuterat utförligt här). Men jag tackade nej till alla inbjudningar att skriva i den. Det hade skapat ett intryck att jag var överens med tidningen. Det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Samhällsnytt och Nyheter idag tycks fastvuxna vid polisiära ärenden, det är eviga listor om brott, företrädesvis begångna av invandrare. Det finner jag tröttsamt och meningslöst, men det fungerar uppenbarligen som ett kitt för människor som mest är upprörda, mer villiga att ta till svordomarna och knytnävarna än argument. Julia Caesar (Barbro Jöberger) har jag sedan allra första stund känt en rent fysisk motvilja till. Hon är den svenska rännstens-”journalistikens” främsta exponent och jag kunde aldrig begripa vad man såg i henne och vad som gjorde henne så läst och spridd. Hon är i många avseenden motsatsen till Katerina Janouch, som är en sent tillkommen kritiker av mångkulturromantiken och dess konkreta konsekvenser i Sverige. Så har hon också en bakgrund som givit henne en bättre grund att stå på, som dotter till Charta 77-aktivisten Frantiŝek Janouch. Det finns förstås många bloggare och nätskribenter som inte uppnått ”kändisstatus” och bland dem såväl hyggliga som motbjudande figurer. Av just det skälet nämner jag inte här vilka jag tänker på. Men samma princip måste gälla i de fallen, för mig enkelt uttryckt att aldrig länka till eller positivt citera dem. Saknar jag själv argument tiger jag hellre.
Det finns andra viktiga argument i denna sak. En av de viktigaste är frågan om det politiska våldet. Det finns hemsidor och bloggar som idag hyllar våldet, både principiellt och i konkret sak. När en man som Tommy Robinson filmas medan han knytnävsangriper någon hyllas han. Rörelser som Nordiska Motståndsrörelsen har principiellt använt och bejakat det politiska våldet. Deras praktik bara bekräftar detta. Redan av det skälet, oavsett om man förstår deras ideologiska plattform eller ej, borde det vara självklart att inte ha med dem att göra.
Frågan om det politiska våldet har för mig också varit en vattendelare i synen på yttrande- och tryckfriheten. Jag tycker inte att uppmaningar till eller användning av politiskt våld faller inom yttrandefrihetens ramar. Därför var det en självklarhet för mig att hösten 2017 i samband med Bokmässan i Göteborg hävda att Nordiska Motståndsrörelsens demonstration, som bland annat skulle passera synagogan, borde ha förbjudits, samtidigt som jag hävdade att det var rätt att låta Nya Tider medverka inne på mässan (eftersom de varken publicerar uppmaningar till eller själva använder politiskt våld). Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Just i dessa två fall blir avgörandet alltså uppmaningar till eller användning av politiskt våld. Yttrande- och tryckfriheten gäller även för sådant jag eller någon annan tycker illa om, det borde vid det här laget vara en självklarhet.
Slutligen skulle jag vilja hävda att nätet som idag svämmar över av rännstenspropaganda är en både uppfordrande och utmanande plats att vara verksam på. Men det borde inte vara svårare att driva en blogg eller hemsida än det är att skriva och publicera en bok. Argumentationen och källorna bör vara av samma klass. Med det menar jag att bloggaren/skribenten aldrig kan komma undan med att ”andra skrivit så” om man uppskattande länkar eller citerar dem.



3 kommentarer:

Stefan Lundin sa...

Trots allt är det bra att vi har Internet med dess vildvuxna flora av åsiktsyttringar. Allt från vad du kallar rännstenskriverier till intellektuella, lärda resonemang. Folket har nu kunnat få en plattform att uttrycka sig vilket så klart retar makten som alltid haft monopol på vad som ska tyckas. Selektivitet är vad som gäller för den som vill informera sig. I vissa kommentarsfält är nivån bedrövlig men det får vi leva med om vi ska hålla yttrandefriheten högst. En frihet som man även i ett demokratiskt land måste stå upp för jämt och ständigt.

Cello Jr sa...

Så sent som igår raderade jag en kommentar på min facebook (som ersatt min avsomnade blogg) därför att personen skrev att alla som använder uttrycket "kulturell appropriering" måste dö. Antagligen skrev han i en skämtsam anda, som så många skenheliga progressiva gör på twitter. Det finns en uppsjö exempel på rent vettlösa utbrott från PK-ister i ganska officiell ställning. Inte sällan med innebörden att vita män skall dö, eller deporteras, eller liknande. Den ökade extremismen ser jag som en följd av att sådana utbrott tolereras och barbarerna gullas med, om de säger "värdegrund" och "alla lika värde" i varannan mening. Förslumningen av debatten är helt vänsterns förtjänst. Det finns en bristningsgräns tror jag, och när den är nådd, kan även hyggliga individer bli monster. Själv länkar jag flitigt till både Katerina Janouch som är en super-journalist ifråga om "gräv", liksom till Nyheter Idag, även om din karakteristik av innehållet är träffande. Anser emellertid att det fyller en balanserande funktion som en motvikt till absurda skönmålningar av tillståndet i vår nation. Beträffande Julia Caesar har jag ingen åsikt, skulle uppskatta ex. på hennes "rännstensjournalistik", men anar jag en kritik mot Karl-Olov Arnstberg Invandring och mörkläggning, eller är det en feltolkning?

P.S. Låt oss säga så här: om svenska massmedier hade haft samma öppenhet om gärningsmäns signalement som brittiska, hade ingen marknad för alternativa medier uppstått. Har England ett Nyheter Idag eller ett Fria Tider? Nej, de har en uppsjö tabloider som fyller samma funktion.

Hade dessutom våra politiska partier behandlat migrationsfrågan på samma sätt som kärnkraftsfrågan eller EU-frågan, så hade SD aldrig kommit in i riksdagen. Men när ett vakuum skapas, ja, då kommer det fyllas.

Cello Jr sa...

"If these people want to speak, let them. It only leads those of us who do research to re-examine what we might have considered as obvious. And that’s useful for us. I have quoted Eichmann references that come from a neo-Nazi publishing house. I am not for taboos and I am not for repression.”

https://www.vanityfair.com/news/1996/06/hitlers-ghost-christopher-hitchens

Info är info. Det är min ledstjärna. Källan är sekundär, så länge den är tillförlitlig. Ungefär som när polisen förhör en gangster. Bara för att en gangster lämnar en uppgift, behöver den inte vara osann.

Den här symbolpolitiken då ett citat är liktydigt med ett ideologiskt själsfrändskap finner jag tveksam.

Enoch Powell blev persona non grata för att han citerat en kvinna i sin valkrets. Han hade, vilket han påpekade, ingen rätt att inte göra det, ty han var hennes politiska ombud. Hennes röst måste få höras, även om hon gav uttryck för mindre rumsrena åsikter. (Regeringen hade i sin ofattbara skattefinansierade godhet fördärvat hennes vita arbetarklassområde med en ny afro-karibisk befolkning med helt andra livsmönster.)

Hedersknyffeln Karl-Olov Arnstberg citerar också mail han får. Frustrerade och arga mail. Skall de som skriver dem tystas för att de inte är intellektuella som väger sina ord på våg?

Alla besitter inte Sven Stolpes formuleringskonst:

"Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.”
(inför TV-programmet Magazinet, 1981).