måndag 5 mars 2018

Kim Thúy: ru (Sekwa förlag, översättning av Marianne Tufvesson)

Bokens omslag, fram- och baksida

Exilberättelser kan likna varandra, men de är alltid unika. De är unika på samma sätt som varje människa är unik. När vietnamfödda Kim Thúy döper sin exilroman till ru kanske hon gör det för att ordet har två betydelser, på franska betyder det ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller pengar)” och på vietnamesiska ”vaggvisa” eller ”att vagga”. Kvinnan, född under Tet-offensiven, låter sig möjligen vaggas till något slags ro i exilen, sedan hennes liv på flykt varit ett flöde av tårar.

Tet-offensiven, en av Vietnamkrigets mest kända, ägde rum under stora delar av 1968. Tio år senare, vid tio års ålder lämnade Kim landet med sin familj. Hon var en av de båtflyktingar som inte alltid togs emot med öppna armar i väst. Numera är hon gift och lever med make och barn i Montreal. Ru är hennes debutroman.

Stilen i romanen tilltalar mig mycket. Den är fragmentarisk. Varje fragment är ungefär en sida långt. Återblickar. Dofter. Smaker. Röster. Som bilder vilka lägger det förflutna som en hinna ovanpå nuet. Hennes språk är på samma sätt en blandning av det vackra och det sakliga. Minnena är ibland påtagligt fyllda av äckel, maskar som kryper i leran, fukten, insekterna, den illasmakande maten, flyktingar som försvinner ut i havet igen.

Återblickarna på ”det befriade Vietnam” är också viktiga som påminnelser om hur friheten kan se ut i ett land som alldeles nyligen gått från mångårigt krig till fred. Kim Thúy säger att hennes krig började med freden. Hon skildrar partiapparatens och militärens ockupation av familjens hus. Här konfronteras den lantliga Vietnam med storstadens överklass. Smuts möter polerat porslin och silver. Analfabetpojkar som legat i djungeln som soldater trevar sig fram i en miljö de inte förstår. Allt bländar och förför. Det gör också de snabbt förbiilande bilderna av prostitutionen: att sälja sin kropp för en bättre framtid. De soldatgravida kvinnorna som föder barn som aldrig accepteras, vare sig i Vietnam eller USA.


Kim Thúys roman är en påminnelse om att det i varje krig finns minst två offer: de angripna och angriparna. Liksom Vietnams folk behöver generationer för återhämtning gör de unga amerikanska soldaterna och deras familjer det. De långa, blodiga krigen leder inte fram till något, utan snarare bakåt, till ruta ett. 


1 kommentar:

elina sa...

Läst.
Dottern lärde sig hyggligt vietnamesiska under våra år i Vietnam. Hemma sökte hon tjänst som tolk (annonserades i radio och Tv eftersom det fanns närapå inga). Hon testades, godkändes men anställdes inte. Hon var för ung, 15 år. I stället tog hon erbjuden studieplats i USA och tog studenten där. Det roliga var att hon fick arbete andra dagen i skolan som rådgivare och tolk till två barn vilka började i samma skola och pratade bara vietnamesiska. Deras far, en soldat, hade hämtat dem till USA när deras mor dog.
Ibland slutar allt bättre om inte väl.