tisdag 27 mars 2018

Pia Tafdrup: Synet af lys (Gyldendal)

Pia Tafdrups nya diktsamling som utkommer idag.
Det är en såväl fascinerande som imponerande samling böcker den danska poeten Pia Tafdrup satsar på när hon gör var och en av dem tematiskt knuten till de mänskliga sinnena. Det blir alltså fem böcker, där dikterna utgår ifrån ett av de fem sinnena lukt, smak, syn, hörsel och känsel.

Hon började med smaken i Smagen af stål (2014). Om den skrev jag här i bloggen bland annat, att det är:
"... den eviga närvarons motsats som präglar Tafdrups nya samling. Den berättar om förlusterna i våra liv. Kärleksförlusten. Den mellanmänskliga förlusten. Tiden då man i sitt vuxenliv erfar förlusten av föräldrar och generationskamrater. Och det är i meditationerna kring förlusten samlingen har sin styrka. Här finns det mycket svarta parallellt med en humor som bara kan finnas i livserfarenheten. Bokens tidiga dikter hör dit, som i den inledande Stadier på livets vej där en tredje person – älskarinnan – kommit in i samlivet, och gjort något oförlåtligt; hon har krossat sockerskålen som ärvts av mormodern, har satt märken i en bok som krossar illusionen om att diktaren lever i det hon 'stålsat troede var mit hjem'”. 
Hon fortsatte med Lugten af sne (2016), om vilken jag skrev:
"Nu har jag läst uppföljaren Lugten af sne. Det är i lika hög grad en bok om de allra mest grundläggande villkoren för våra liv. Och för vår död. 'Verden består af en sum af fakta,/ ikke alle forklarlige' heter det i en av dikterna. Hennes perspektiv är både det utåtriktade, det som vill världens närvaro i orden, och det inåtriktade, det som är den ensamma eller tvåsamma människans erfarenhet av dofter/lukter. Som i dikten Duftblind: 'Min næse mod din hals/ og brystkasse, jeg indsnusede/ din duft som en hund/ pløjer sin snude gennem efterårsløvet (…) Uden parfumen dufter min hud/ igen af mig, og digtene,/ jeg skriver, må gerne lugte af hud,/ for af alle tænkelige liv foretrækker jeg dette.'”
Pia Tafdrup. Foto: Pressbild från Gyldendal forlag, fotograf Isak Hoffmeyer 2016.
Den samling som utkommer idag, den tredje i sviten, har synen som sinnestema. Den heter Synet af lys. Nog tycker jag att läsningen av den bekräftar en stark samhörighet med de föregående. Tematiskt finns det allt fler spår som förbinder dem, och det är kanske just den som gör intryck. Konsekvens, helhetssyn och överblick är inte alltid ledord i samtida litteratur. Hos Tafdrup tycks de självklara för att själva diktbygget ska fungera.
”Et troldspejl på væggen/ en ubeskyttet europæisk morgen,/ et sværds ildhug,/ Fader Jacques uden hoved,/ en ugerning filmet og lagt på nettet/ til terrorisering af sindet, // til større sammenhold mellem os,/ der stadig har hoved/ på kroppen,/ øjne, der lyser/ til mere ømhed, omsorg,/ nådesløst håb på trods.”
Så heter det i en av samlingens två dikter om den islamistiska terrorn som härjar i Europa, och här förbinder hon en tematik i nya boken som fanns redan i den förra, där tidigare terrordåd i Paris belyses.

I två dikter om föräldrarna grips jag av det enkla, till synes vardagliga men ändå starkt symbolladdade. Om modern skriver hon i en dikt om ett nattlinne som ska bäras av henne efter döden, ett nattlinne som lyfts fram i ljuset "som et spejl for døden/ jeg ikke kan se ind i,/ når du er hos mig." Om fadern skriver hon i dikten Gennemlyst: "Far, dit blik forbandt/ dit væsen med mit." Och så konkret ser ju generationskedjan ut, den som också i en en blick förbinder diktaren med såväl fadern som med de egna barnen, denna blick som "trænger igennem/ i andra liv, bæres vidare, lyser."

Det som jag alltid finner mest gripande i Tafdrups böcker är dikter där sensualismen i olika avseenden blir präglande. Det finns några högst minnesvärda sådana i den nya boken. Som Bibliotekar i gråvejr som handlar om en bilresa på Irland, där diktens berättare fängslas av alla färgerna, formerna och strukturerna på stenarna, i ett regnvått och dimmigt Irland, där en bibliotekarie vill köra runt och visa henne, då hon upptäcker att han sitter och gråter vid ratten. Han säger till henne att han passerat dessa stenar ett helt liv men aldrig kunnat se dem som hon, eftersom han är kraftigt färgblind. Han säger att hon ”for nogle timer har givet ham farverne tilbage/ ved at sætte ord på det/ mine øjne tager ind.”

Också i sin laddade, fysiska diktning till kärlekens lov väver Tafdrup bilderna lika starkt som alltid, här i Begæret fødes nat efter nat:
”Helst lys styrtet ned i en skakt,/ helst vævet ind i natten under himlens grotte,/ helst i bundløshed, uden at se/ dit blik, / helst kun mærke din rejsning…”
Diktens fortsättning blir som en besvärjelse. Ordet ”helst” indikerar att det finns en dröm om mottagande, men att också andra sätt kanske skulle fungera. Det är begäret som talar, det vi alla bär inombords, som en motor driven av livet självt.

När det kommer en ny diktsamling från Pia Tafdrup vet man alltid att det är stor läsning som väntar. Den här boken är sannerligen inget undantag.



Inga kommentarer: