fredag 20 april 2018

Michail Chodorkovskij: Mina medfångar

Foto: Astrid Nydahl
”Dumskallar eller skurkar – inte precis det bästa materialet att bygga en statsapparat med. Och detta är vår egen stat, märk väl.” 

Michail Chodorkovskij (Ersatz, översättning från ryskan av Ola Wallin)
   
Michail Chodorkovskij är känd världen över som affärsmannen Putin kastade i fängelset efter att ha konfiskerat hans företag Yukos. Sedan han släpptes fri lever han numera i Berlin. I London driver han stiftelsen Öppna Ryssland.
  
Från sina mer än tio år i fängelser och läger – bland annat i Sibirien och Karelen – har han publicerat boken Mina medfångar. Och det handlar verkligen om porträtt av medfångar. Han skriver inte om sig själv och sitt eget lidande. Det är medfångarna han porträtterar.

Texterna är korta, de flesta runt två sidor. Men det handlar om ytterst pregnanta och medkännande texter om några av Rysslands mest sårbara människor: hemlösa, missbrukare, hiv-sjuka, småtjuvar. Det är män som dessa som aldrig ges en chans att komma tillbaka, tvärtom tycks de mig vara som ekorren i hjulet. Om de släpps fria dröjer det inte länge förrän de är tillbaka, som om de ändå föredrog lägerregimen där de ges tak över huvudet, kläder på kroppen och mat varje dag. Men det är väl också allt man kan säga.

Lägerfångens vardag präglas av elände. Han förnedras, misshandlas, bestjäls och utnyttjas som tjallare. Så kan man t.ex. använda sig av en fånge med långt straff som tar på sig andra människors brott mot viss straffreduktion. En sådan fånge med moral porträtteras i en situation där han vägrar. Skulle ha säga att han misshandlat och rånat en mycket gammal kvinna? Nej, det övergår hans förstånd och han vägrar.

Andra som Michail Chodorkovskij skriver om kan vara intressanta både p.g.a. sina öden och hållningar till politik och samhälle. En mycket ung fånge är djupt övertygad nazist. Chodorkovskij försöker nå in till hans kärna. Men det hårda ideologiska skalet får sprickor när det konfronteras med fakta. Hiv-sjuke Oleg gör ett djupt intryck bara genom att berätta om sin belägenhet. Han fru är också sjuk. Hon har inga pengar till mediciner. 

Eller tjuven Rustam som är ”yrkesbrottsling” – hans stora och välplanerade kupp gick om intet och nu sitter han av straffet tills han blir villkorligt frigiven och börjar skicka vykort till grabbarna i lägret. Han anger aldrig någon avsändaradress.

Sist vill jag citera vad Michail Chodorkovskij skriver om dessa människor:
”Efter så många år i fängelset skulle det aldrig falla mig in att idealisera människorna som jag mötte där. Men många fångar har sina principer. Om de är politiskt korrekta eller inte? Det varierar. Ändå är det principer som folk är beredda att lida för. Och det är på riktigt.”



Inga kommentarer: