lördag 21 april 2018

Tsvetajeva: ”Av naturen tål jag inte förråd"

Vitsippor vid Bosarpssjön 20 april 2018. Foto: Astrid Nydahl
Ellerström, Ekelund och BergqvistÖppenhet. En bok om Carl-Erik af Geijerstam (ellerströms). Marina Tsvetajeva: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917-1919 (ellerströms, översättning av Elena och Bengt Samuelson).

Så skönt det är att ibland lämna samtidslitteraturen för en titt i backspegeln. Det kollektiv som skapat boken om 
Carl-Erik af Geijerstams (1914 – 2007) författarskap har gjort just det. af Geijerstam var länge en av mina favoriter, både i poesin och i prosan. Han och jag hade mycket kontakt under 1990- talet då jag utgav och var redaktör för tidskriften Studiekamraten. Vid sidan av Johannes Edfelt var han en av de verkliga veteranerna. Boken heter Öppenhet och beskriver ur olika vinklar ett författarskap som med samma självklara pregnans förankrades i skogens mossa, i sjöns klara yta och i en mänsklighet som var mer allmängiltig än tidsbunden.

Av bokens essäer vill jag särskilt framhålla två finlandsvenska bidrag: Henrika Ringboms och Tuva Korsströms. Den förra om just vattenelementets komplicerade närvaro i af Geijerstams liv, den senare om en särskilt intressant förbindelse mellan af Geijerstam och Korsströms mor, Mirjam Tuominen. En av ytterst få som Touminen behöll kontakt med långt in i sjukdomens isolering var af Geijerstam. Hos denne författare fanns det inte utrymme för språklig dekonstruktion. Livet själv var byggstenar för varje text. De få sidor med hans dagböcker som finns med i denna volym hade jag gärna sett rejält utökade.

”Ju lägre vi värderar det yttre goda, desto lättare har vi att ge bort och ta emot, desto mindre är vår tacksamhet.” Så lyder en liten text i  Marina Tsvetajevas I skuggan av ett krig. Boken består av ett slags krigsdagbok från de dramatiska åren 1917-1919 i Ryssland. Här handlar det mycket konkret om bröd för dagen, om skydd mot kyla och ohyra. Det som slår mig är hur hon trots allt med sin svarta humor skapar en tidlöshet i texterna och hur det dagboksrealistiska plötsligt kan övergå i fiktion och drama. Det är sannerligen en mycket ovanlig bok jag läst och den påminner om ingenting annat från den epoken, snart hundra år bort i historien. Ett sista litet citat: ”Av naturen tål jag inte förråd. Antingen äta eller ge bort.”


Inga kommentarer: