måndag 28 maj 2018

Götz Aly: Europa mot judarna 1880-1945


”Det ankommer inte på oss att med er diskutera lämpligheten av de åtgärder ni beslutat mot judarna. Däremot är det vår plikt att meddela er att ni inte kan kräva att vi medverkar till dem. Många judar är belgare, dessutom kan vi inte förmå oss att genomföra en bestämmelse som så uppenbart strider mot människans värdighet, oavsett vem det handlar om.” (Bryssels borgmästare Jules Coelst efter det tyska beslutet i maj 1942 att ”alla judar måste bära judestjärnan").
Hur ser den antisemitiska process ut som kulminerar med Förintelsen? Var i Europa härjar den och på vilka platser tycks Europas högst olika folk och regeringar redo för nationalsocialismen i allmänhet och Hitlers avsikter i synnerhet?

Med sådana frågor i bakhuvudet kan man påbörja läsningen av Götz Alys nu till svenska översatta verk Europa mot judarna 1880-1945 (Daidalos, översättning av Jim Jakobsson). 

I Alys gärning finns ett särskilt fokus på vad som skulle kunna betecknas som ”nyttan” av pogromer och mord riktade mot judar. De befolkningar som lärde sig att de fördrivna eller dödade judarna lämnade egendom efter sig – om inte annat så en bostad – kunde också drivas av just nyttan. 

Besvikelsen över de judar som återvände som överlevande från de nazityska dödslägren talar sitt tydliga språk. De hälsas inte välkomna hem. Tvärtom, eftersom deras bostäder och annan egendom redan tagits över av andra människor. I Alys verk finns många talande exempel. Jag tänker t.ex. på vad en polsk magistratstjänsteman yttrade i en tidigare epok, dock fullt signifikativt också för 1940-talet: ”Vi skall beröva judarna allt och de arma kristna barnen kommer att ha allt i överflöd.”

Men för att ta det från början. Den tidsperiod boken omfattar, åren 1880 till 1945, lär oss något om hur en sump föds, växer och frodas för att sedan explodera i en kombination av manipulativ maktutövning och folklig entusiasm. Götz Aly gräver sig ner i det tsaristiska Rysslands judehatiska kretsar och fortsätter därefter fullt logiskt in i det sovjetiska, där både Lenins och Stalins regimer visar sig i all sin eländiga antisemitism. 

Runt förra sekelskiftet och fram till slutet på Stalin-eran visar han oss hur den ser ut, både i text och brutal handling. Slagord som hyllade ”det kärnfulla, oförstördas slaviska folket” ställdes i kontrast till det ”murkna och ruttna Västerlandet”, yttringar som man med alltför stor lätthet kan jämföra med det samtida Rysslands politiska underströmmar. Runt förra sekelskiftet inleddes en kraftigt antisemitisk politisk kurs i hela det ryska väldet. ”Föreskrifter, lagar och godtyckliga administrativa åtgärder” gjorde att judarna tvingades bo i särskilda bosättningszoner som Aly kallar ”ett slags getto i storformat”.

Från denna utgångspunkt söker sig Aly ut i nationerna i det Europa som inte tillhör Ryssland helt eller ens delvis. Han berättar om fasansfull antisemitisk praktik i Moldavien, Rumänien, Polen, de baltiska staterna, Frankrike, Ungern, Grekland och en rad andra platser. Men han pekar också på de undantag som fanns under den pågående folkmordspraktiken på Hitlers tid, länder som Danmark och Belgien (se det inledande citatet från Bryssels borgmästare som ett exempel). 

Märkligt nog nämner Aly inte Albanien i sin översikt. Därifrån skickades inte en enda jude till Förintelsen, tvärtom gömde albanerna också hundratals judar som kommit till landet norrifrån. Se här. Aly är, ska det i rättvisans namn sägas, inte ensam om att förbigå det lilla Albaniens exempel.

Vanföreställningen att judarna i Europa mördades när den tyska armén anlände genomlyses effektivt. I själva verket var det i flera länder precis tvärtom. Lokalbefolkningen hade i vissa fall redan mördat så många judar att uppgiften var mer eller mindre slutförd när tyskarna anlände.

Götz Alys bok är, vid sidan av Timothy Snyders Den svarta jorden, oumbärlig som ny litteratur om och kring Förintelsen. Det som skiljer Aly och Snyder från andra är, att de inte bara ser till Hitlers politik och nazismens konsekvenser, utan att de vidgar synfältet och tar med hela Europa och Ryssland i bedömningen av vad som såväl faktiskt hände under förintelseåren och dessutom en längre period dessförinnan. Det fanns många regeringar och därtill folkliga opinioner som instämde i allt väsentligt som den nazistiska regimen stod för. 

Alys bok är därtill en pedagogisk genomgång av vilka olika uttryck antisemitismen kan ta sig. Den period han berättar om, åren 1880 – 1945, är också en läxa för vår egen tid och epok. Alltför mycket av det vi dagligen kan studera av judehat och våldsdåd mot judar i omvärlden - den familjärt nära och den internationella - känns igen i den äldre epokens uttryck och borde tjäna som varning för uppväxande släkten.

Se också denna artikel om Götz Alys förra bok, Hitler folkstat, översatt till svenska.