tisdag 29 maj 2018

inger christensen: verden ønsker at se sig selv (gyldendal)

Fotoarrangemang Astrid Nydahl

inger christensen: verden ønsker at se sig selv. digte prosa udkast (955 sider, gyldendal, fra inger christensens papirer, redigeret af marie silkeberg og peter borum)

"Åh menneskebarn under stenhimlen/ hvad tager du med dig i graven" (Ur Botanisk rejse)

Nå, vi behöver inte säga så mycket om danska poeten Inger Christensens ställning och betydelse, det mesta är i det avseendet fullständigt klart (och om inte kan man med fördel läsa The Guardians minnesord vid hennes bortgång här).


Fotoarrangemang Astrid Nydahl

"En menneskes eksistens kan beskrives som en rejse, der varer fra befrugtningsøjeblikket og den første celledeling frem til den sidste forsvinden, når liget er brændt til aske eller rådner op i jorden og ikke længere kan skelnes fra omgivelserne." (Ur Til eftertanke)

Den 955-sidiga vackra volym som Gyldendals förlag i Köpenhamn idag ger ut är frukten av ett mycket märkvärdigt och speciellt arbete som Christensens son Peter Borum, tillsammans med danskfödda men svenska poeten Marie Silkeberg ligger bakom. Silkeberg har haft Peter Borums tillstånd att botanisera i Christensens personliga arkiv på Det Kongelige Bibliotek, som med förlagets ord "rummer alt fra fuldt færdige og signerede digte til fragmenter af længere romanprojekter, udkast og strøtanker, skrevet i hånden og på maskin, samt tegninger, taler, artikler og tabeller."

Hur recenserar man en sådan bok? Jag får under läsningen en stark känsla av att allt blir bristfälligt. Om man uttrycker en tanke om någon enskild text i denna väldiga volym ångrar man förstås tigandet om andra. Ingenting kan egentligen göra den rättvisa. Bättre är då att säga, att var och en som läst Inger Christensen och förstått att rätt uppskatta henne, särskilt som poet men också i andra textformer (som de glimrande essäerna), finner här en formlig guldgruva. Att öppna arkivet är som att stiga in i ett helt vuxendiktande liv. Arkivet är och förbli en del av minnet. Av de vackra sätten för oss läsare att återvända till hennes säregna, ofta förtrollande röst, den som sakta suger oss ner i hennes lyriska universum.


Fotoarrangemang Astrid Nydahl
Ja, det är sannerligen en märkvärdig bok. Det är säkert bekant att Marie Silkeberg översatt en lång rad hela samlingar av Christensen till svenska (se här). Hennes förhållande till den danska diktaren är därmed djupt och speciellt.
"Fuldendt/ som en tavs forklaring/ skød en lilje frem i skoven,/ favned i sin krones folder/ månens gule lys fra oven." (Ur Kilden)

Boken går baklänges i tiden. Den börjar med den sista dikt hon skrev 2007. Och sedan går den bakåt till den allra första från 1955, som Silkeberg säger i sitt efterord, "i håb om at det første digt skal kunne læses i en nutid, som rummer rejsen dertil."

En förståelse av detta ovanliga sätt att redigera får man vid läsningen av förteckningen av bokens hela innehåll:
Digte 2007-1991 
Manuskripter fra arbejdet på Sommerfugledalen (1991) 
Digte 1990-1980 
Manuskripter fra arbejdet på alfabet (1981) 
Manuskripter fra arbejdet på Brev i april (1979) 
Digte 1976-1970 
Manuskripter fra arbejdet på det (1969) 
Digte 1967-1962 
Digte 1962-1955 
Efter det följer 
Projekt Paris par arrondissement 
Prosa 
Noveller 
Anmeldelser 
Forord m.m. 
Essays
Av en sådan innehållsförteckning lär vi också vad som väntar den som öppnar boken. För rättvisans skull borde jag här också säga vad Projekt Paris par arrondissement är för något. Det väckte väl en del berättigad uppmärksamhet i Danmark, bland annat skrev Politiken så här:
Inger Christensen skrev på en kriminalroman. Måske lyder det utroligt, men den er god nok. 
Forfatteren, der helt frem til sin død stod i en af de første rækker til Nobelprisen i Litteratur, havde længe planer om at skrive en roman, hvor mennesker blev slået ihjel med fuldt overlæg. 
’Mord i Paris’ har hun skrevet med kuglepen på et af de gule ark papir, som siden 2006 har ligget i små papkapsler i et arkiv på Det Kongelige Bibliotek. 
Inger Christensens søn, Peter Borum, vidste godt, at der i arkivet lå et romanprojekt med afsæt i Paris, men ikke, at der var tale om en kriminalroman.
Och om en annan del av arbetet säger Silkeberg:
»For mig har det været helt rystende at se, hvordan manuskriptet til Alfabet forandrede sig under hendes arbejde. Som oversætter er jeg vant til, at en tekst er absolut, men med Alfabet har jeg det nok, ligesom de fleste andre har det med bogen. Vi tror, at teksten næsten gav sig selv. At den første linje kom, og derefter fulgte den næste og den næste. Teksten ser ud til at vokse helt naturligt, men i arkivet kan man se det enormt hårde arbejde bagved«, fortæller Marie Silkeberg.

Som sagt: med dagens utgåva finns det en helt ny värld att utforska. Den är fortfarande Inger Christensens men den erbjuder överraskningar, nya insikter och ett överdåd av litterär skönhet. Så här låter det i första strofen av hennes allra sista dikt:
"Døde taler med de andre døde/ Højthævede ord ved ord helt tæt/ Påskeklokker åbenbart en gul/ Minifin klingen et digt/ At høre andetsteds hvor intet/ Selv kan opleve sig selv som intet"