onsdag 30 maj 2018

Jean Giono: Mannen från bergen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

Omslaget till Mannen från bergen.

Den tredje boken i trilogin Pan av Jean Giono ska det nu handla om, boken som enligt förlaget "hyllar det karga, storslagna provensalska landskapet, människans nära samspel med naturen och kärlek och som övervinner alla hinder." Det är en alldeles ovanligt sann förlagstext, för precis så här kunde jag själv ha beskrivit Mannen från bergen(1929). Här finns naturscenerier - och ovädersskildringar! - av ett slag man sällan eller aldrig möter i dagens litteratur. Här finns skildringar av människors hårda arbete och otacksamma slit mot alla odds, och här finns inte minst en kärleksskildring som står och väger på gränsen till det ofattbara. Jag läste den här boken på två kvällar. Så jag kunde med glädje avsluta där bokens berättare Amédée står och blickar ner mot platsen för dramat och med ett lugnt och eftertänksamt beslut drar sig tillbaka, han vet att allt nått sin fullbordan, han vet att kärleken placerat hans förtrogne vän Albin och hans äntligen återfunna Angèle och deras barn precis där de ska vara för att få leva ett liv med framtidsdrömmar.

Det är när Amédée, huvudpersonen som berättar, når fram till gården La Douloire som det lunkande och allt mer spännande dramat börjar. Han tror sig veta att Albins älskade Angéle finns där någonstans, gömd eller undanskymd. Hon har en gång tvingats ut i prostitution, fött ett barn och av familjen gömts undan, därför att skammen och hedern gjort allt annat omöjligt. Albin har förlorat henne, sitt livs enda och stora kärlek. Men Amédée är inte välkommen till gården, han blir aggressivt bemött. Det är när först när den folkilske husbondens fru lugnar ner stämningen som han inser att han kan ha nytta av vandraren. Själv är han skadad och föga duglig i jordbruket. Så kommer alltså den främmande mannen, som just dykt upp, att bli en i huset, han sover, äter och arbetar där, och blir snart belönad; han tycker sig höra något som mycket väl kan vara Angéle, men han vet inte var i huset hon finns. Kanske är hon inlåst i någon kammare eller källare? Så småningom kommer också det ljud som får honom att dra slutsatsen att hon dessutom inte är ensam. Ett barn finns det absolut med i ljuden!

Så fortsätter letandet och han kan gå högre upp i bergen, berätta för Albin och tillsammans med honom smida planen för att befria Angéle. Det gör de förstås. Men så här enkel är ju inte historien, den rymmer sidoblickar, den överraskar och gör det ännu lite mer spännande för läsaren. Det är som att stiga rakt ner i en miljö som ligger långt tillbaka i tiden och att höra människor tala från hjärtat, på gott och ont. Här finns inga intellektuella överväganden, här är livet ett drama på blodigt allvar. Om det inte lät så uttjatat skulle jag säga att detta är genuint folklig litteratur. Den får mig att tänka på sådant jag läste av Ivar Lo och andra arbetarförfattare, då de utifrån egen erfarenhet gestaltade människor som kallas små bara för att de är så många, människor vars storhet består i att de sliter med jorden för att vi alla ska ha mat att sätta på bordet. Jean Giono är en av de finaste författare jag läst av den här typen och Jan Stolpes översättning är en fröjd. Han lyckas verkligen förmedla Gionos doft-, smak- och ljudrika prosa.

Om den föregående boken skrev jag följande:

Jean Giono: Kullen ( Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe) 

The Books in My Life skrev Henry Miller: ”Giono has created his own private terrestrial domain, a mythical domain far closer to reality than books of history or geography.” Och André Malraux menade att han var den generationens främste författare. Jean Giono (1895-1970) har lyckligtvis ånyo fått en svensk förläggare i Elisabeth Grate bokförlag. Man utgav Mannen som planterade träd i Pontus Grates översättning 2006 och nu kommer första delen i hans trilogi Pan, den heter Kullen och har översatts av Jan Stolpe.

Giono var okänd för mig fram till 2006. Året därpå fick jag i present också den tjocka volymen Joy of Man´s Desiring.

I Kullen inleds den svit böcker som mot bakgrund av grekisk mytologi skildrar livet i en liten by. Det som utvecklas i berättelsen är ett slags skräck för naturens egna krafter. Sinande brunnar, jakten på vatten och slutligen den våldsamma branden som skövlar skog och mark på bergen blir här den konkreta upplevelsen avPan. Man kan höra honom spela i själva växtligheten, ty i Gionos by är det blad och vajande säd som sjunger eller låter, diffust men för människorna alltid klart och tydligt.

Det märkliga med Gionos berättelse är att själva språket fascinerar. Ibland glömmer jag rentav bort skeendet för sättet att beskriva det:
”Redan knastrar det i skogarna därnere. Ett knivblad av vind glider in mellan Lures väggar, skär sönder röken. Lågorna stänker upp som ett vredgat hav. Himlen fraktar ett tungt regn av brinnande pinjebarr. Pinjekottarnas smällande flykt drar blodstreck genom röken. Ett jättemoln av fåglar stiger rakt upp, mot den bitande höga luften, berusar sig på ren vind, sjunker tillbaka, stiger upp igen, virvlar, skriker. Eldhavets fruktansvärda andedräkt för med sig hela fågelvingar, losslitna, ännu blödande, som roterar likt döda löv.”
Så ser det ut, hans språk. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till översättaren Jan Stolpe, för det här är ren poesi också på svenska, en poesi som saknar varje kliché, som är personlig, originell och bildmässigt fyndig. Vem hade kunnat tänka sig att pinjekottar drar blodstreck genom röken? Giono kunde och han vet hur man återger den flykten.






Inga kommentarer: