måndag 7 maj 2018

Lars Åberg: Landet där vad som helst kan hända (Karneval förlag)

Ja, i Lars Åbergs nya bok är Sverige landet som hukar ”under täcket av gråblek brist på förväntan”. Uttrycket finns alldeles mot slutet av Landet där vad som helst kan hända och fungerar i min läsning som en mycket bra sammanfattning av både orsak och verkan i vårt arma land. Ändå vet väl alla vad som sker? Ändå anar väl alla vilka orsakerna och sambanden är? 

Kanske har jag levt i ännu en illusion, ty vad som än blottas av grova brott och sociala sammanbrott tycks det inte påverka den djupt liggande folkliga lojaliteten med den politiska klassen (vilket åter igen lär visa sig i höstens val).

Lars Åbergs förra bok Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? (recenserad här) övertygade i sin skildring av Malmö som skrämmande exempel på hela Sveriges framtida och pågående tillstånd. Med den nya boken visar han just det: Malmö är måhända extremt, men det som sker i staden skiljer sig inte kvalitativt eller ens kvantitativt från det som sker i landets övriga byar och städer.

Detta Sverige är landet där tågen antingen stannar mitt på banan eller kommer fram kraftigt försenare, där posten antingen försenas eller försvinner, där pensionerna krympt till allmosor och den tidigare stabila och trygga hälso- och sjukvården idag hotas av oändliga lågprisfiler för nyinflyttade, personalbrist och fysiska hot mot sjukvårdsanställda från romska tiggarligor och arabiska våldsmän som vill vara med överallt dit deras anhöriga förts, sjuka eller skjutna kan kvitta. 82% av sjukvårdspersonalen – lägg siffran på minnet – ”upplever hot som ett problem i arbetet”.

Lars Åberg är en erfaren och mycket seriös journalist. Han låter intervjuade komma till tals, avstår från att kommentera det de säger men utvecklar problematiken i sina egna resonemang. Han hukar inte hemma utan ger sig ut på resa. Han exemplifierar från den verklighet man inte så sällan underkänner i pk-journalistiken och visar att det är den mänskliga erfarenheten som också utgör kunskapens grund. Det man inte vet bör man som bekant helst inte tala om.

Jag stryker ofta för i denna bok. Hela avsnitt som jag vill citera. Och så tänker jag, att oavsett vad jag citerar så missar jag något annat. Ändå tror jag att avsnittet som följer säger något mycket viktigt om skeendet. Ibland hör jag förklaringen som betraktas som giltigast när man ska förklara varför det pågår en mångmiljon-migration från det svarta Afrika söder om Sahara till Europa med förekomsten av mobiler och datorer som gör att afrikanerna blir varse hur gott man kan leva i just våra länder. Det är kanske ingen dum förklaring alls. Lars Åberg skriver:
Varför vill människor som hatar västerlandet och dess värderingar, dess själsdöda försök till sekularism och naturvidrig jämställdhet, alls komma hit? Varför över huvud taget flytta när de skulle kunna fortsätta leva i länder där levnadssättet de vill ta med sig sedan länge är det dominerande?
Ziauddin Sardar, pakistanskfödd författare, som i flera böcker diskuterat islams förhållande till västvärlden, hävdar när jag intervjuar honom i hans hem i London att om någon viftade med amerikanska uppehållstillstånd framför en USA-fientlig demonstration i Islamabad skulle demonstranterna omedelbart slänga sina plakat och skynda sig till flygplatsen. Pengar, alltså. Det är mänskligt: drömmen om rikedom, drömmen om att bli försörjd. Det mänskliga blir så framträdande att det gudomliga träder i bakgrunden.
Detta får bli mitt utförliga citat ur boken. Forsättningen är förstås lika läsvärd, inte minst när det handlar om vad vårt land erbjuder de nyinflyttade av samhällsstöd och konkreta ekonomiska fördelar (inte minst när det gäller sjuk- och tandvård).

Åberg blickar bakåt, ty i 1970-talets Sverige kan vi finna de politiska beslut som lägger grunden till ”den evige invandraren”. Hela nationen, ”från myndigheter till frivilligorganisationer” ägnar sig idag åt och sysslar med ”ensamkommande” oavsett om de är flyktingar eller ej. Åberg berättar att det beviljades drygt 2,2 miljoner uppehållstillstånd i Sverige åren 1980-2017. Av dem var 887 282 anhöriga. Enligt FN:s flyktingkonvention kunde endast drygt hundratusen klassas som flyktingar och knappt sextio tusen kvotflyktingar.

Det innebär konkret att endast 7 procent av alla som fick stanna var flyktingar. ”Det som har dominerat har varit asylinvandring utan flyktingskäl” slår Åberg fast. Det finns mycket sådan talande statistik i boken, bland annat om könsfördelning (2015 var t.ex. 70% män eller pojkar) som om inte annat kan fungera som uppfriskning av minnet.

Ändå är det den stora och samhälleligt omfattande förändringen av Sverige som blir bokens viktiga berättelse. I den berättelsen är förstås ”den evige invandraren” oerhört viktig. Men allt det andra? Allt det som skapas av godhetsapostlar utan kunskap, av naiva och välmenande politiker som tycks tro att folkhemmet finns kvar och att det bara gäller att lappa och laga?

Lars Åberg ger oss sammanhangen. Vi talar ju om en tid då ”glädjekalkylerna har berövats det mesta av sin glädje”, när medborgaren förvandlats till mobilpladdrande konsument, när identitetspolitik av Ku Klux Klan-modell plötsligt är högsta moraliska värde och multikulturen/mångkulturen uppfattas av majoriteten som godhetens goda, trots att den är ”kulturblandningarnas antites”, och denna politiska modell är detsamma som ”oviljan att lägga sig i vad andra håller på med” och blir ett uttryck för intellektuell slapphet och ”inte minst ett svek mot dem som far illa i minoritetskulturernas slutna rum.” 

Åberg understryker att multikulti-ideologin i grunden är rasistisk; ”falskt tolerant, nedlåtande, föraktfull. De andra är av en annan sort och vi anser att det därför inte går att resonera med dem.” Det är just i ett sådant klimat man ser åt ett annat håll när somalier i Sverige låter könsstympa sina döttrar, hedersmord bli en vardagshändelse och myndigheter ger ut pamfletter om barnäktenskap, vilka riktar sig till de vuxna förövarna.

I denna upp-och-nedvända värld kan vi notera att det EU som vänstern manade till strid mot, då det ”sågs som ett kapitalistiskt likriktningsprojekt” idag tycks ha blivit ”ett bålverk mot rasismen”. Samma glidning har ägt rum i synen på den stora likriktningspressen. DN inte minst, den rikslikare som betraktades som monopolmedias främsta uttryck och ett hot mot yttrandefriheten, men idag blivit den främsta ”grindvakten mot populismens villfarelser.”

Vill man få en överblick kan man med fördel specialstudera kapitel 8 i boken, Alla är lika konstiga. Med enkel citatteknik visar Åberg där hur nutidens dårskap har en ideologisk och politisk utgångspunkt i 1970-talets välmenande sociologi och samhällsforskning. Inte en tryckt åsikt avvek från ”ett slags svenskt credo med den typiska blandningen av välvilja och ovilja att förhäva sig”, vilket bland annat exemplifieras av en rad skrifter från myndigheter som Invandrarverket och tidskrifter som Invandrare och minoriteter.

Vi lever i parallellsamhällenas tid. Det är ett lättidentifierat faktum i hela Europa. Även om kanske Storbritannien är mest extremt i sitt underblåsande av en så destruktiv politik är förstås inte Sverige så mycket ”sämre” att det kan placeras på en andraplats. Tillsammans med Tyskland har vi (vilka vi?) vandrat denna väg mot kaos och inbördes strider. Vi har lovsjungit extrema mosképredikanter, strött bidrag över mordiska organisationer som Muslimska brödraskapet, duttat och daltat med grovt kriminella maffiagrupperingar, upplåtit vårt land för terrorplanerande islamistgrupperingar och aningslöst spridit uppfattningen att bland annat 16-åriga afghaner från hemlandets muslimska ökenkultur plötsligt kan förvandlas till ”svenska skötsamma ungdomar”. Vi får nästan dagligen betala priset i form av gruppvåldtäkter av både män och kvinnor, åldringsrån, inbrott av utländska ligor, bilbränder, blodiga sammandrabbningar mellan sunni och shia, svartekonomi och allt det parallellsamhällena tvingar på tidigare stabila och relativt trygga länder.


Att läsa Lars Åberg är alltid att bli lite klokare. Hans nya bok är kanske den just nu viktigaste framställningen av vad som sker i Sverige. Det han berättar och resonerar kring kan inte lämna någon oberörd.


1 kommentar:

Stefan Lundin sa...

Så har jag läst denna bok. Jag håller helt med dig i dina reaktioner på den. Får Lars Åberg nu större spridning på sina texter eller blir han hänvisad till alternativ media som tycks vara de enda som dryftar dessa frågor på ett mera djuplodande vis. Tillsammans med Douglas Murrays senaste bok "The Strange Death of Europe" blir det skakande läsning för den som vill förstå de nutida skeendena.