lördag 30 juni 2018

"Everything goes and nothing matters"

Foto: Astrid Nydahl
"Everything goes and nothing matters" Philip Roth i Paris Review 1984.

Det är 34 år sedan Philip Roth försökte förstå hur man som författare alls skulle kunna skriva något meningsfullt i en nation som det samtida USA. Man skulle med årets sommarnummer av The New York Review of Books kunna instämma i påståendet att hans yttrande idag "lyser i neon", och att det sannerligen inte gör det bara i hans hemland.

Är inte de europeiska tillstånden (de är flera) att beteckna just som "everything goes and nothing matters". Vi har begåvats med en "ny akademi" av ett gäng litteraturens popsnören som påstår att de ska "dela ut ett alternativt Nobelpris" i höst. Vi har ett EU som nattmanglar om flyktingpolitik utan att kläcka en enda ny eller konstruktiv tanke. Vi har samtidskritiker som blir offer för vargflockar på nätet samtidigt som en tidningsredaktion i USA mejas ner av de frihetliga vapenlagarnas skydd. 

"Viljan att betala för andra människors service och bidrag vilar på förståelsen att de i sin tur kommer att göra detsamma för dig och dina barn: eftersom de är som du och ser på världen på samma sätt som du", skrev Tony Judt 2009. 

Vad är det han säger egentligen, och på vilket sätt är det relevant här och nu? Det är enkelt uttryck så att vi inte kan fortsätta dela ut bostadsrätter till "nyanlända" när landets egen befolkning står i kö sedan födseln för att på sin höjd erbjudas en svindyr insatslägenhet i en perifer förort. 

Vi kan inte heller fortsätta dela ut 50-kronors tandvård till människor som inte ens kommer att få stanna i landet, av den anledningen att de saknar flyktingskäl, när ett helt befolkningssegment av fattigpensionärer aldrig ens skulle komma på tanken att beställa tid för en tandbehandling. 

Det är i den matematiken vi inser att ingen gör detsamma för dig som du med dina inbetalningar. Anything goes? Inte i längden. Och ändå är det så att det mest tycks gå. Också vuxna män och kvinnor som på badplatser och caféer klär sig som om de vore på väg till nakenbadet och därtill tatuerat sig så att deras hud mer ser ut som en graffitisprayad vägg än en mänsklig kropp. I förbutiken till en större livsmedelshall satt på fredagseftermiddagen två män i femtioårsåldern iklädda endast skinnvästar på överkropparna; deras bukfett hängde naket ner över byxorna och helt ogenerat doftade de av svett och brist på vett.

Kan vi leva i tvärdraget av dumhet, obildning och flockbeteenden, utan att det gör oss riktigt illa? Jag tror inte det, jag vägrar tro det.

Moral handlar inte bara om det som kan beskrivas på papper. Moral handlar också om uppförande, ansvar eller brist på ansvar, lättsinne eller allvar, etc. 

"Everything goes and nothing matters" var ledorden. Jag vägrar anpassa mig till detta nya rike av förfall och feghet.

***

Från kuriosaskåpet hämtar jag detta:
Även om det kan tyckas vara en symbolisk förändring tror Muna AbuSulayman att det avskaffade körförbudet kan få stor vikt på sikt. 
– Särskilt för den nya generationen unga kvinnor är det mycket betydelsefullt. De växer upp i en annan värld än den vi växte upp i för 30–40 år sedan. Nu finns det nästan inga restriktioner för kvinnors rörelsefrihet, möjligheter att jobba eller skaffa sig en utbildning.

Det handlar förstås om att saudiernas land, nära lierat med "oss", säger goddag till samtiden. Lägg det på minnet nästa gång det hetsas mot Israel. 

Var finns det alls något hopp, i saudiernas rike där det betraktas som "en annan värld" att få köra bil som kvinna, eller i Israel där varje framsteg från det förflutna är en självklarhet? Var finns det förresten bäst förutsättningar för en seriös diskussion om privatbilismens vara eller icke-vara i framtiden?