söndag 15 juli 2018

Anders Johansson: en dikt för söndagen

Foto: Anders Johansson

I det tomma rummet
i ett övergivet hus
hänger en tavla
på en buktande vägg -
som en mumifierad präst
i en predikstol;
den föreställer en hund
som stirrar mot ett dörrhandtag,
en värld som inte medger
några hemligheter.

Från målningen strömmar inget
förklarat förflutet.
Men den världen är ändå min
den här varma julidagen,
i en sommar jag minns
som varade för alltid
med få moln på en himmel
så djup som att vara på månen
och se jorden.

Bruegel vände plöjaren
för att passa kompositionen.
Så länge vi betraktar hunden
står den kvar vid dörren.
Vi vet hur det gick:
dörren öppnades aldrig.
Men hundens öde är också mitt,
båda har vi en plats
i en pågående berättelse:
vi måste yla, sjunga,
sniffa oss genom rummen
på jakt efter oss själva, och dö.
Och med Pascal
vill jag tillägga:

Vi ska dö i ensamhet.