fredag 6 juli 2018

Anders Johansson: Sång om nattens träd

Foto av Anders Johansson som berättar: Vårens höjdpunkt var ändå tjäderspelet. Jag tillbringade två nätter i skogen. Vardera gången 15 timmar, den senaste i tre graders kyla. Det var ett stolleprov, men ett underbart sådant och jag blev rikt belönad i fråga om bilder.


I.
                                                             
Från djuphålorna
tränger vattnet fram
som stjärnor,
fulla av ben
och mirakler.
Hur lång
är döden?

Nattens måne
reser sitt tidvatten
i oss.
Molnen lovar något
under
horisonten.
  
Himlen kan ibland nedstiga
som en fjäril
med papperstunna vingar,
en av många former
av försvunnen skönhet.

Så återvänder döden
i drömmen,
som ett skri av fruktan
för sönderfallet.

Men vem kom på tanken
att konstruera en världsbild
innan världen
var känd och upptäckt?

Alla här i trakten vet
att de ska dö.
De flesta har redan skrivit
sina testamenten
eller åtminstone
ett avskedsbrev.

Men några är inte övertygade om
att döden är evig
och tröstar sig med tanken
att den endast är tillfällig.

Någon tror sig med böner
kunna hindra världens gång.
Själv mumlar jag: 
så vacker den är, världen
den här kvällen
i skymningen
när allt,
också mina fotspår
har en skugga.

Vid ruinkullarna,
och imperiedrömmarnas slagfält
är gräset alltid grönt
om våren.

Män och kvinnor omfamnar
varandra i sten på äldre gravar
och säger det
som aldrig blev sagt;
en hand av sten sträcks ut,
en åtbörd mest lik en smekning.

Men skogen svarar:
Du ska inte minnas.

En halvt utsuddad måne
skar sina dalar
mellan molnen.
Vid midnatt
är vi närmast döden.

Då stod han på tröskeln,
som om det sista ljuset
sökte det glömda.

Så föll en skugga,
den gav upp konturen
av hans kropp
till omgivningen.

Jag tänkte som i ursinne:
I varje hotellrum finns
en bild av havet,
som visar hur det rör sig.
Men vem säger att idén är nog?

Då stod han där, på nytt
- en illusion,
välvd kring vind och tystnad.

Och var borta.