torsdag 26 juli 2018

Den stängda världen. Om den omöjliga och meningslösa närvaron

Foto: Anders Johansson


Om världen är stängd. Omvärlden är stängd. Två formuleringar med delvis olika innebörder.

För mig som uthärdar sommaren och planerar för andra septemberveckans avfärd blir det allt tydligare nu. Världen är stängd för mig. Omvärlden är stängd. Skälen är många. Låt mig förklara en stund före "tystnaden".

Den stora och överväldigande orsaken är politiken. Det är nu mindre än två månader till valet. I maktens rum oroar man sig förstås. I den så kallade "oppositionen" och dess nätsidor vädrar man verklig morgonluft, den där befriande, av dagg fuktiga och solstrålar så ljusa morgonluften. Gör jag det? Nej, det gör jag inte. Vad i hela friden skulle jag kunna göra för att förhindra islamisering och demografiska hot? Inte ett skvatt. Det fattas inga avgörande beslut i ett valbås! Det finns inga metoder att påverka maktens inre cirkel, oavsett om försöken görs i Stockholm eller Bryssel.

Den andra orsaken är den bedrövliga nivån på alla offentliga samtal. Jag blir rent fysiskt illamående om jag råkar sätta på en nyhetssändning eller läser en "debatt" på nätet. Det är som om alla - verkligen alla - bestämt sig för att allvar och mening kan mätas i antalet glåpord och förolämpningar. 

Den tredje orsaken är en tung, existentiell trötthet. En ovilja att återinträda i den stängda världen. Vad hade jag där att göra? Jag befann mig där av ett enda skäl: jag var medskyldig, lystet "engagerad" och av frilansandet för alltid mediaskadad.

Ska de tekniska möjligheterna köras till tippen? Det är den frågan som hänger över mig varje dag. När jag vandrar i viken finns det absolut inga meddelsebehov, inga behov ö.h.t. vid sidan av tillgången till nätbanken och mail-funktionen.

Den som lever får se. Så heter det. Vad kan jag göra annat än vänta?