måndag 2 juli 2018

Kate Larson är död

Kate Larson (1961-2018)
Foto: Astrid Nydahl

Kate Larson, född 1961, har avlidit i sitt hem på Öland efter en tids svår sjukdom.

Det var just på Öland jag lärde känna henne. Eller rättare: jag och min hustru Astrid. Det skulle visa sig att vi alla tre hade gemensamma intressen. De rörde sig inom ett gränslöst fält av litteratur, filosofi och religion.

Mitt första längre samtal med Kate ägde rum på en röd alunskifferhög vid Södra bruket, där hon hoppat av sin cykel. Vi stod där med cykeln mellan oss och lärde känna fragment av varandra. Det skulle komma en fortsättning, det visste vi redan där och då.


Kate Larson debuterade med romanen Flampunkten (Alba 1986). Bland de övriga verken finns:

Himlen över platsen (1988)
Den glömda natten (1991)

Den stora fisken (2002)


Om vänskap – textdialoger (med Anna-Karin Palm 2007)



Stiglöshet – om uppmärksamhetens former (i samarbete med Babis Carabeidis och Göran Torrkulla 2014)

En särskild plats i hennes verkförteckning har förstås doktorsavhandlingen Everything important is to do with passion (2009) om kärleksbegreppet hos filosofen och författaren Iris Murdoch.

Tillsammans med Camilla Hammarström startade hon bokförlaget Lejd 1988. Det var där hon utgav Anne-Marie Berglunds bok Dagen då jag tog ledigt från romanen 2002. Anne-Marie kom framöver att bli en viktig förbindelselänk mellan Kate och mig.

Kate Larson och jag på Öland. Foto: Astrid Nydahl
Kunde förutsättningarna bli bättre för de sommarens grillstunder utomhus och de vinterns middagar inomhus vi delade? Jag tror inte det. Mest satt vi i huset på Södra Bruket, det som familjen Nydahl hyrde om somrarna redan när mina nu vuxna söner och döttrar var barn, och som sedan Astrid och jag kom att hyra så många gånger. Det var tack vare det huset vi förstod att Öland om vintern var det allra bästa. Ingen turistinvasion. Inget brölande och supande runt hörnet som om sommaren. Vi vandrade efter förmåga i de höga snömassor som inte sällan bildades där.

Södra Bruket, en av våra snövintrar där. Foto: Astrid Nydahl

Och det var en sådan, extremt snörik vinter, vi ringde Kate i grannbyn Albrunna och bjöd hem henne på middag. Hon kom vandrande med höga stövlar och pannlampa genom strandskogen. Jag häpnade över hennes mod. Men att gå uppe på vägen istället var det inte tal om. ”När det är så mycket snö är det livsfarligt, man kan bli påkörd”, sa hon. Efter en lång kväll återvände hon hem genom skogen. ”När det knakar i mörkret är det bara djuren som rör på sig.”

Vi var också hembjudna till Kate i hennes hett efterlängtade hus i Albrunna. Där satt vi vid köksbordet och såg henne långsamt och koncentrerat skapa den middag vi skulle njuta tillsammans. Hon hade två katter vid första besöket, de var precis så centrala i hennes liv som det verkade. En av katterna fick jag rådet att inte röra, ”hon hugger direkt” mot främlingar sa Kate. Just den katten hoppade upp i knäet på mig och låg där stora delar av kvällen. Vid ett besök längre fram hade äldsta katten Tissou dött och den andra gömde sig för oss. Hon hade sorg och ville inte träffa folk, förklarade Kate. Alltsammans var mycket självklart och enkelt.

Sista gången vi åkte genom Albrunna på väg ner mot södra udden fanns det ingen hemma i huset. Vi gick in på baksidan och lämnade vår medhavda paket i ett uthus som stod olåst. Där låg den tryggt tills Kate var tillbaka på Öland och kunde hämta den.

De senaste åren har vi inte vistats på Öland, varför kontakten med Kate blivit mer sporadiskt, och den har främst bestått i att vi bytt böcker med varandra, skickat mail som alla numera gör, samt julkort och annan post.

Nästa resa till Öland – när den än kommer – kommer den smärtsamma insikten att drabba oss. I Kates hus finns hon själv inte längre kvar. Vi kommer alltid att sakna henne.

I Om vänskap skrev Kate några rader jag bär med mig som ett rättesnöre:
"Vi kan aldrig dela en annan människas upplevelse men vi kan vidröra den liksom stenen, gräset och spillkråkans sjungande flykt."


Tack till Nina Lekander och Göran Torrkulla

Här skriver Lekander fint om Kate, i Expressen.

1 kommentar:

Bo S. Svensson sa...

En poetiskt laddad beskrivning av en stor mänsklig förlust. Bilden av Kate vandrande i djup snö har stannat kvar som en bild Jag återkommer till liksom beskrivningen av hennes umgänge med mat och katter. Jag förstår nu i efterhand ännu mer att jag saknar och har saknat Kate Larssons mänskliga och filosofiska närvaro. Jag och min hustru Maria Brynge, som kände henne bättre än jag, var närvarande två gånger i hennes liv, på Malmö Högskola och Lunds universitet, där hon var en av de sökande till en lektorstjänst som gick till en annan sökande. Men intressantast och tillika fint distanserande var ändå Kate.