Kate Larson, född 1961, har avlidit i sitt hem på Öland efter
en tids svår sjukdom.
Det var just på Öland jag lärde känna henne. Eller rättare:
jag och min hustru Astrid. Det skulle visa sig att vi alla tre hade gemensamma intressen.
De rörde sig inom ett gränslöst fält av litteratur, filosofi och religion.
Mitt första längre samtal med Kate ägde rum på en
röd alunskifferhög vid Södra bruket, där hon hoppat av sin cykel. Vi stod där med
cykeln mellan oss och lärde känna fragment av varandra. Det skulle komma en
fortsättning, det visste vi redan där och då.
Kate Larson debuterade med
romanen Flampunkten (Alba 1986). Bland de övriga verken finns:
Himlen över platsen (1988)
Den glömda natten (1991)
Den stora fisken (2002)
Om vänskap – textdialoger (med Anna-Karin Palm 2007)
Stiglöshet – om uppmärksamhetens former (i samarbete med Babis Carabeidis och Göran Torrkulla 2014)
En särskild plats i hennes
verkförteckning har förstås doktorsavhandlingen Everything important is to do with passion (2009) om kärleksbegreppet hos
filosofen och författaren Iris Murdoch.
Tillsammans med Camilla Hammarström startade hon bokförlaget
Lejd 1988. Det var där hon utgav Anne-Marie Berglunds bok Dagen då jag tog ledigt från romanen 2002. Anne-Marie kom framöver att bli en
viktig förbindelselänk mellan Kate och mig.
Kunde förutsättningarna bli bättre för de sommarens
grillstunder utomhus och de vinterns middagar inomhus vi delade? Jag tror inte
det. Mest satt vi i huset på Södra Bruket, det som familjen Nydahl hyrde om
somrarna redan när mina nu vuxna söner och döttrar var barn, och som sedan
Astrid och jag kom att hyra så många gånger. Det var tack vare det huset vi förstod
att Öland om vintern var det allra bästa. Ingen turistinvasion. Inget brölande
och supande runt hörnet som om sommaren. Vi vandrade efter förmåga i de höga
snömassor som inte sällan bildades där.
![]() |
Södra Bruket, en av våra snövintrar där. Foto: Astrid Nydahl |
Och det var en sådan, extremt snörik vinter, vi ringde Kate i
grannbyn Albrunna och bjöd hem henne på middag. Hon kom vandrande med höga
stövlar och pannlampa genom strandskogen. Jag häpnade över hennes mod. Men att gå
uppe på vägen istället var det inte tal om. ”När det är så mycket snö är det
livsfarligt, man kan bli påkörd”, sa hon. Efter en lång
kväll återvände hon hem genom skogen. ”När det knakar i mörkret är det bara
djuren som rör på sig.”
Vi var också hembjudna till Kate i hennes hett efterlängtade
hus i Albrunna. Där satt vi vid köksbordet och såg henne långsamt och
koncentrerat skapa den middag vi skulle njuta tillsammans. Hon hade två katter
vid första besöket, de var precis så centrala i hennes liv som det verkade. En
av katterna fick jag rådet att inte röra, ”hon hugger direkt” mot främlingar sa
Kate. Just den katten hoppade upp i knäet på mig och låg där stora delar av
kvällen. Vid ett besök längre fram hade äldsta katten Tissou dött och den andra gömde
sig för oss. Hon hade sorg och ville inte träffa folk, förklarade Kate.
Alltsammans var mycket självklart och enkelt.
Sista gången vi åkte genom Albrunna på väg ner mot södra
udden fanns det ingen hemma i huset. Vi gick in på baksidan och lämnade vår
medhavda paket i ett uthus som stod olåst. Där låg den tryggt tills Kate var
tillbaka på Öland och kunde hämta den.
De senaste åren har vi inte vistats på Öland, varför
kontakten med Kate blivit mer sporadiskt, och den har främst bestått i att vi
bytt böcker med varandra, skickat mail som alla numera gör, samt julkort och
annan post.


Nästa resa till Öland – när den än kommer – kommer den
smärtsamma insikten att drabba oss. I Kates hus finns hon själv inte längre
kvar. Vi kommer alltid att sakna henne.
I Om vänskap skrev Kate några rader jag bär med mig som ett rättesnöre:
I Om vänskap skrev Kate några rader jag bär med mig som ett rättesnöre:
"Vi kan aldrig dela en annan människas upplevelse men vi kan vidröra den liksom stenen, gräset och spillkråkans sjungande flykt."
Tack till Nina Lekander och Göran
Torrkulla
Här skriver Lekander fint om Kate, i Expressen.
1 kommentar:
En poetiskt laddad beskrivning av en stor mänsklig förlust. Bilden av Kate vandrande i djup snö har stannat kvar som en bild Jag återkommer till liksom beskrivningen av hennes umgänge med mat och katter. Jag förstår nu i efterhand ännu mer att jag saknar och har saknat Kate Larssons mänskliga och filosofiska närvaro. Jag och min hustru Maria Brynge, som kände henne bättre än jag, var närvarande två gånger i hennes liv, på Malmö Högskola och Lunds universitet, där hon var en av de sökande till en lektorstjänst som gick till en annan sökande. Men intressantast och tillika fint distanserande var ändå Kate.
Skicka en kommentar